Det här med att folk ska upp på olika tider har alltid varit ett litet aber i mitt liv som mamma. När jag bodde med min man gick han ibland upp snortidigt och snoozade såklart (som tydligen ALLA killar gör) genom en dryg halvtimma av STÖRD sömn. Makalöst irriterande.
Sen var det min sons tur. Han bodde då i andra delen av huset och va 14 år. En mycket trött ung man. (Han har att brås på. Hans far sov tex. igenom ett fullbordat inbrott i familjens villa en gång.) Dessutom inbyggt skithumör på just morgnar.
Då förstår man att min unge inte hoppade upp direkt och glatt sjöng Kumbaya.
Det var fågelkvitter (Philips lamp/klocka), lampor och ALARM som stod på och höll låda. Han sov vidare medans resten av familjen sömiga satt upp i sina sängar och undrade va fan som hände.
 
Nu förtiden är JAG väckarklockan. Först ut är ena jourbarnet. Väckning med små "God morgon" och lite skakning på armen och om jag är på gott humör berättar jag om vädret och vilken härlig dag det kommer bli. Allt för att hen inte ska somna om såklart. På vägen upp igen killar jag på jourbarn nr två... Ingen annan vaknar, Så bra.
Näst på tur är min dotter. Hon är lätt som en plätt. Man bara slår på TV:n med tråkiga nyheter, sen vill hon ut ur rummet....Jag själv sätter mig med morgonkaffet och inväntar det enda larmet som ljuder i vårt hus.
Siste man upp är nämligen min trötte son och fågelkvittret slår på - på högsta volym.
 
Jobbet är klart.
God morgon!
barn, morgnar,

Kommentera

Publiceras ej