Nu har jag pratat så mycket om mitt namnbyte att jag känner för ett inlägg om detta ämne som så många verkar blir knottriga av.
"Va, hette du något annat när du var liten?" "Va, är det inte din mans efternamn du tagit?""Men, va då??? vad säger din familj?"
JA, vi (jag och Mannen ) tog ett helt nytt efternamn när vi gifte oss.
Vi tog helt enkelt lite bostäver från våra barns namn och satte ihop det.
Och vet ni. Jag har gjort det förr.
När jag föddes fick jag heta Sandra. Kunde varit ok. Bara det att hälften av alla ungar i min skola hette Sandra. Så i 9:an ruttnade jag på "Sandra C" (även kallad Biten) och satte Alex framför. Så blev jag Alexandra. Typ samma namn fast inbakat i ett längre namn- som ingen hade. Skönt.
När min son kom 1998 så framkom det att vi aldrig egentligen hetat Carlsson med C utan med K. (Morfars fel) Hela familjen fick anpassa sig och följa myndigheterna (som vägrade ändra oss till C.)
Alltså Alexandra Karlsson.
Åren gick.
SEN...Skulle jag gå och gifta mig med en kille, som hade två barn och en Ex-fru som redan gick omkring med hans efternamn. Han vägrade dessutom heta Karlsson...
Ja, då passade det förträffligt att vi helt enkelt tog och skakade fram ett nytt namn.
Tillsammans. Nytt!
Jag gillar nytt.
Så nu heter vi och våra fyra barn lika. En hel liten ny familj.

Svårt var det inte och jag blev heller ingen annan person. Jag är samma tjej, med samma värderingar och precis samma humör.
Det enda är att jag är lite svårare att googla på. Jag får t.ex inga mail från något gammalt Solna-hångel som undrar vad jag pysslar med i dag. Men det är förstås bara positivt.

Det här trodde man ju aldrig skulle hända.
Att JAG någonsin skulle bli en sån som undrar hur dagens ungdom tänker eller vad dem har på sig.
Men nu har den tiden kommit som en jädrans ångvält!
För inte nog med killarnas HÄNG! Jag tycker verkligen att det är bland det värsta mest idiotiska mode jag någonsin sett.
Att dagens småkillar ska hasa ner sina brallor så kalsongerna är till allmän beskådan och sen HELA tiden få ha koll så att brallorna inte HELT åker av.
Förjävla fult. Och att det ursprungligen kommer från gangsterkillar som saknade skärp i fängelsena gör inte det hela mer lustigt.
MEN, nu är det tjejernas tur.
Går hem efter jobbet härom kvällen och faller in i rytmen bakom tre tjejer. TOKsöta. Stylade till tänderna. Håret snyggt och korta jackor. Allt bra - tills man tittar neråt. Från midjan ner sjangserar tjejerna fullständigt eftersom alla tre har sina mysbyxor modell stora på sig.
VARFÖR? Jag får inte intrycket av att dem ska hem och mysa i någons soffa. Lite klirr i kassarna skvallrar snarare om fest. Och då väljer de att ta fram de brallor som är minst smickrande på ALLA tjejer. Det spelar ingen roll hur gammal man är eller om man väger 45 kilo - man ser helt enkelt stor och cellulitig ut. Och tro mej, det var ingen vacker syn bakom dessa 22-åringar heller.
Fast det finns en person som nu hoppar av glädje över detta fula mode och det är min gynekolog Anna. Redan när jag var en trött 19-åring som var på besök hos henne fick jag höra: "Men Alexandra, MÅSTE du ha så tajta byxor? Det är inte bra! Inte konstigt svampinfektionerna avlöser varandra!"
Nej, löst fladdrigt och i 100% bomull ska det vara!
Jag kanske är för ytlig. ALLA borde kanske klä sig så här...På jobbet, på nästa styrelsemöte...Vad härligt! .....Eller inte.

Stellas barnvakt har ingenting med tjejerna i inlägget att göra men hade även hon stora mysbrallor på sig.
Dock hemma i min soffa.
Häromdagen var det fullt med ungar i huset (härligt!) . Bland annat hade Annika en tjejkompis hos oss. När maten äntligen var klar ville jag att tjejen skulle ringa hem och fråga om hon skulle hem eller fick äta hos oss.
"Hon har redan gått hem", sa Annika. "Det gjorde hon när du hängde tvätt. Hennes mamma ringde på hennes mobil".
Ok.
Klockan är då 18.50, det är TOKmörkt ute, tjejen har minst 10 minuter hem och hon är 9 år....
Jag blir jäkligt konfunderad över detta. Det har förstås hänt förr. Man tror att någon har sin kompis kvar så är den plötsligt borta. Hemringd.

Åtminstånde vill JAG ha lite koll på ungarna. Hade någonting hänt tjejen hade jag inte kunnat säga när hon lämnade oss eller vilket håll hon gick.
Ingen följde heller med henne en bit eftersom barn inte tänker på sånt här.

Kul att alla, från förskoleåldern och uppåt, har råd med egen mobil -men vafan!!! Ska vi föräldrar sluta prata med varandra? Är det för jobbigt att ringa hem till folk och säga "Hej det är Emma/Sara/Nisses mamma? Är du gullig och skickar hem henne nu? Vi ska äta gott och kolla på Lets Dance. Hej då!

Jag bara undrar.