Året 2017 kommer jag räkna in som ett satans mellanläge. En slags paus mitt i livet. Det var inget stort som hände, inget sorgligt (som tur är), inget uppseendeväckande, inget superlyckligt eller galet. Bara en lång sträcka av fint pausigt år.

Min son fick ett toppenjobb som han sen hoppade av, som den 90-talist han är.

Min dotter fick lite problem i skolan, som den 13-åring hon är, då kompisarna blir så galet viktiga att SO och sånt känns helt onödigt. Tuggummi, smink och attityd blandas med en kramar och lite pulkaåkning.

Mina jourbarn blev lite äldre och stannar lite längre. Jag bråkar mer med socialtjänsten, men bara lite lagom, så jag behåller jobbet. Jag är ju trots allt ett utomordentligt jourhem om än ett jobbigt ett. Fast mer som en sabla svår finne, mitt på näsan, som bara vägrar ge med sig... men som sitter där för att vederbörande har käkat tjugoelva chokladkakor för många.

Killen som fanns både kom och gick. Helt utan att jag ens märkte det knappt. Konstigt. Men jag är inte bra att vara ihop med. Så är det. Kan inte ge något och har dåligt med känslor att dela ut. Lagom intresserad men inte tillräckligt. Långt ifrån.

Min hund beter sig som en katt och blir bara bättre och bättre. Jag går ut. Hela tiden. Får så mycket luft att jag 2017 inte ens blev ordentligt förkyld. 
 
Mitt 50-års firande va lugnt och mysigt trots att vi befann oss i partymeckat Palma. Bara det att vi inte ramlade på något party. Inte minsta klubb. Och då slank det liksom bara förbi. Som en klick smör i solsken. Lätt som en plätt. Men jag hade blivit lite mer upprymd om någon av mitt 11-mannagäng hade dragit hem en liten spanjor eller två. I stället var vi så städade att själva Påven är mer stollig. Ingen fara alltså. Jag hade det superskönt och nice, men vad har hänt liksom? Är vi färdiga vuxna äntligen? Eller rent av gamla? Funderar lite på det där.

Och mitt pluggande till socialpedagog gör att jag helt har slutat reta mig på folk. Helt uppåtväggarna. Alla behöver bli sedda. Lyssnade på. Alla har sin egen värld och är värda precis lika mycket. Bara det. Den arga grannen, hon med posten på Ica, missbrukaren, den knuffande T-banekillen och clowner. Att ha ett överseende som är lika stort som Sahara är inte så spännande. Blir mer intressant att skriva om idioter man har omkring sig. Men tänk om de inte ens finns några idioter? 

Måste hitta lite roligheter. Kanske 2018 blir ett annorlunda år på något sätt. Bara ett pyttelite. .
 
 
gott nytt år, livet,

1 kommentarer

ELI

05 Jan 2018 14:16

2018? Det kommer att bli hur bra som helst!

Kommentera

Publiceras ej