Ok. Jag kanske inte är purung eller har några rötter i andra länder, men tänker fanimej hänga med lite ändå. Till exempel på musikfronten. När min dotter med sitt posse sitter i bilen och höjer sin musik så det poppar flera mil och det är JAG som kör, behövs antingen ett jädrans engagemang eller starka hörselkåpor.
Jag väljer det första.
Det betyder att jag, trots ungens protester, sjunger med, hoppar och sittdansar hela vägen. Ungarna i bak tjuter och min dotter håller på att dö av skam.
Ingen fara med henne. Jag är för tusan uppväxt i förorten Solna. Har t.o.m gjort ett stop i självaste Rinkeby innan jag hamnade i Västerort. Visserligen Hässelby VILLASTAD, men Hässelby ligger tungt i ORTEN-ettablissmanget, så åker därmed bananskal på det. 
Men. 
Detta är inte lätt som en plätt. Vi snackar ju inte Bryan Adams eller ens Justin Beiber. Vi snackar ortenfolk som Linda Pira, Kartellen och Jireel har gjort. Det snackas (och sjungs till viss del) om betong, gäris, bajta och en massa ord som man aldrig hört.
Ungarna tycker det är så kul att jag fattar noll (!) så jag är tvungen att anta utmaningen om att faktiskt lära mej en hel text och dessutom fatta vad jag sjunger om sen.
Jag fick låten Cataleja.
Faktisk en väldigt gungig och sjysst låt.
Men nu har jag ju börjat med texten...Å herrejösses. Jag ska inte säga nåt om låtskrivaren. MEN.
Bara första versen lyder:
 
Hade en mamacita som hette Cataleya
Vi poppa' två styckna, men det va ingen Lena
Svär hon gjorde mig gone, bror, jag svär
Vi träffades i orten, sen benim han var där
???Jag var tvungen att fråga min dotter vem Benim är och varför tjejen inte var någon Lena...Svaret blev:" Men skit i det, mamma, JAAA vet inte."
 
Och tro't eller ej men så fortsätter det:
 
Gick till klubben när jag träffade Sbajbe
Guzzar fastnar som tatuering på armen
Slänger blickar för markerish vad som händer
Vad som händer, mannen
Först, jag hade en gäri som hette Cataleya
Sen, hon blev till Ms. Lavia Pereira

Hon blev känd, big booty, ingen Eminem
Nu hon tuggar med nån annan, aye, vad händer, len?
 

Hur jag än kommer ta mig igenom utmaningen kommer jag lova en jäkla dansshow till. Hur annars väga upp den här texten, som jag med stor sannorlikhet ALDRIG kommer att fatta?
 
 
Varsågod. Smakprovet finns här:
https://www.youtube.com/watch?v=k_nTibAFxk0
 
 
Jireel, musik, orten,
Möt RAFFE.
Ett helt underbart gossedjur i form av en KORTHALSAD giraff. (Tro mig, vi har fått mycket skit när vi slarvigt sagt att det är en giraff, eftersom det fattas en mycket viktig del, som ni ser)
Det här udda djuret var från början en "Välkommen till världen-present" till min guddotter från någon snäll släkting. Men säg det goda som varar. 
När min dotter, som då var 1 år, steg in hos familjen under en fika, så tog hon sina små tjockisben rakt in i hörnan med alla de fina mjukisdjuren. Ögnade genom högen och plockade förtjust upp den konstiga giraffen. Det var helt enkelt KÄRLEK vid första ögonkastet. 
Han fick snabbt namnet RAFFE och ett nytt hem. Vårt.
Det var inget vi valde. Men något vi snabbt fattade allvaret i.
De två var nämligen oskiljaktiga. Greta kunde inte LEVA utan Raffe. Inte sova, vila, äta. (Väldigt dramatiskt) Något vi blev varse om rätt snabbt då vi råkat glömma honom hemma och vi redan var halvvägs till landet. 
När väl ungen hade förstått att Raffe var kvarglömd fanns INGET alternativ än att vända. 
Ungefär samtidigt som vi snurrar runt bilen så tog planen fart. Vi behövde ha en backup.
Vi behövde en extra RAFFE! En RAFFE nr2!
Så inom ett par dagar hade dotterns pappa tagit reda på exakt vem som gett guddottern tingesten, ringt och frågat efter inköpsställe, dragit dit och som tur är hunnit med ett köp innan alla va slut.
Så efter detta smarta drag var vi HOME SAFE! Nu hade vi en hemlig backup, som ingen mer än jag och pappan visste om.
Problemet löst!
När Raffe låg kvar på hatthyllan i en buss i turkiet, och det tog flera dagar innan vi fick honom tillbaka, så fanns RAFFE nr2.
När Raffe låg kvar på dagis och vi fick köra vita lögnen "mamma åker till dagis och pratar med städerskan så släpper hon in mig och jag hämtar Raffe", så fanns RAFFE nr2.
När torktiden efter tvätt blev för länge...när han va kvar i bilen flera dagar... Ja ni fattar.
 
Så lyd mitt råd. Om ni absolut vill att ert barn ska ha en gullig snutte, gossedjur eller om ni som jag har ett barn som väljer själv - se till att skaffa dubbletten fort som tusan. Värt allt guld i Småland!
 
Och tack RAFFE 1 och 2 för de fina åren. Ni har gjort ett bra jobb. Tillsammans.
 
(Jag inser att hemlisen är ute i och med detta foto, men tror min nu 13-åriga tjej kommer hantera det bra.)
 
Eller?....
 
 
 
baby, barn, tips,
Min stora unge är kanske den segaste som finns just nu. (Förhoppningen är att det är övergående och att han snart lämnar den här låååångsamma eran bakom sig.)
Men under tiden får jag tuppjuck av att man tex. kan släntra upp till köket 8:20 och lugnt ställa sig och göra GRÖT när man börjar skolan 9:10 PÅ ANDRA SIDAN STAN!
Ibland, när ungen bara står och då menar jag STÅR vid köksbänken, kan jag inte hålla mig och säger nåt (såklart lite i förbigående) som "vad är det du väntar på?" eller "Har du inte bråttom nu?"
Och då är det som att jag är den största korkskallen i världen och han kan utbrista:
"Men mamma SEEEER du inte att jag väntar??? Kolla min gröt! Ser du...Den är för lös!!! Den står liksom Å DRAR SIG SERUVÄL!"
Nämen såklart. Gröten måste ju va alldeles perfekt. OCH DU KOMMER FÖRSENT!!!
 
Väldigt enerverande. Somliga påstår att det är hela 90-talist gänget som är funtade såhär. Vi gjorde ett helt decennium av kids som tror att allt löser sig självt och det liksom är dom som världen kretsar runt. Kan det vara så enkelt?
Härom veckan lovade son och hans kompis att de skulle sökas extrajobb och därmed behövdes CV skrivas ut. 
Ena dagen var skrivaren i skolan trasig.
"Vi fixar i morgon" Lovar asså"
Nästa dag skulle det ringas lite samtal till matbutiker.
En butik svarade inte. Då skulle man testa igen i morgon.
Looovar asså. På riktigt.
Tredje dagen fick killarna namn på en butikschef. Det var som att vinna på Lotto. KUL. Nu skulle det skrivas personligt brev.
I morgon altså, lovade dom.
 
Det kryper i kroppen. Jag vill bara fixa CV:t, skriva ett satans brev, ringa ner till butikschef Lotta och boka en pytteliten snabb intervju. Men såklart. Nu är det inte någon curling här längre och killarna måste ju klara sig själva för guds skull. Men ändå...!!!! 
 
Problemet är att just dessa två råkar vara galet charmiga för övrigt så det går liksom inte att få ihop dom.
Dom har goda intensioner med sopigt eller snarare obefintligt driv. Jag suckar en hel massa och höjer på ögonbrynen i förvåning för det är ju alldeles otroligt att kunna leva så OBRÅTTOM.
 
Jag får en klapp på axeln och ett "Vi drar till gymmet nu, andas mamma, de där löser vi sen. Vi lovar!"
 
 
 
 
tonåringar,