Min stora unge är kanske den segaste som finns just nu. (Förhoppningen är att det är övergående och att han snart lämnar den här låååångsamma eran bakom sig.)
Men under tiden får jag tuppjuck av att man tex. kan släntra upp till köket 8:20 och lugnt ställa sig och göra GRÖT när man börjar skolan 9:10 PÅ ANDRA SIDAN STAN!
Ibland, när ungen bara står och då menar jag STÅR vid köksbänken, kan jag inte hålla mig och säger nåt (såklart lite i förbigående) som "vad är det du väntar på?" eller "Har du inte bråttom nu?"
Och då är det som att jag är den största korkskallen i världen och han kan utbrista:
"Men mamma SEEEER du inte att jag väntar??? Kolla min gröt! Ser du...Den är för lös!!! Den står liksom Å DRAR SIG SERUVÄL!"
Nämen såklart. Gröten måste ju va alldeles perfekt. OCH DU KOMMER FÖRSENT!!!
 
Väldigt enerverande. Somliga påstår att det är hela 90-talist gänget som är funtade såhär. Vi gjorde ett helt decennium av kids som tror att allt löser sig självt och det liksom är dom som världen kretsar runt. Kan det vara så enkelt?
Härom veckan lovade son och hans kompis att de skulle sökas extrajobb och därmed behövdes CV skrivas ut. 
Ena dagen var skrivaren i skolan trasig.
"Vi fixar i morgon" Lovar asså"
Nästa dag skulle det ringas lite samtal till matbutiker.
En butik svarade inte. Då skulle man testa igen i morgon.
Looovar asså. På riktigt.
Tredje dagen fick killarna namn på en butikschef. Det var som att vinna på Lotto. KUL. Nu skulle det skrivas personligt brev.
I morgon altså, lovade dom.
 
Det kryper i kroppen. Jag vill bara fixa CV:t, skriva ett satans brev, ringa ner till butikschef Lotta och boka en pytteliten snabb intervju. Men såklart. Nu är det inte någon curling här längre och killarna måste ju klara sig själva för guds skull. Men ändå...!!!! 
 
Problemet är att just dessa två råkar vara galet charmiga för övrigt så det går liksom inte att få ihop dom.
Dom har goda intensioner med sopigt eller snarare obefintligt driv. Jag suckar en hel massa och höjer på ögonbrynen i förvåning för det är ju alldeles otroligt att kunna leva så OBRÅTTOM.
 
Jag får en klapp på axeln och ett "Vi drar till gymmet nu, andas mamma, de där löser vi sen. Vi lovar!"
 
 
 
 
tonåringar,

3 kommentarer

Anonym

23 Jun 2017 14:48

Skrattat så jag kiknat och tårarna sprutat när jag sträck(!)läst din blogg. Mycket sorgligt också men så är ju livet för oss alla. Du skulle skriva en bok! Men fyll då i åren du inte bloggade... Ha en skön sommar!

Test

22 Aug 2017 13:00

test

alex

23 Aug 2017 09:45

Tack för fin kommentar!
Nu tillbaka efter sommarledigt. Ska tänka på det där med bok;)

Kommentera

Publiceras ej