Har du en sån underbart härlig dag när allt känns på pricken rätt?

Scenario:
Det är lunch. Solen skiner lite lagomt. Inte allt för mycket folk i Centrum (där du befinner dig). Super bra dag på jobbet med lönelyft och bullar till förmiddagskaffet. Ungarna har sprungit glada till skolan. Fortfarande kär i din man/fru.

Detta kan ju bli alldeles för mycket. Då gör du så här.

- Gå in till ett Handelsbankenkontor. (- Det kan säkerligen funka med vilken bank som helst, om nu du har närmare en annan.)
Där möts du av 25 pensionärer plus lite annat konstigt folk som inte heller litar på Internet.
De väntar på sin tur.
Du har bytt bank sen du fick sista skatteåterbetalningen och har därför fått en sån uttagningsavi (som du inte sett sen din första lön 1987!)
Du tittar dig runt för att få ett hum av hur många människor som jobbar där. Jättemånga. Det sitter minst tio personer utspridda över lokalen.
Så tanken är att det här borde gå ganska fort, trots hopen med folk som hänger runt den lilla ytan vid kölapparna.
Men redan efter en stund börjar du förstå att de som arbetar där inne INTE finns där för att hjälpa dig eller någon annan i lokalen.
Nej, det sysslar endast EN person med.
Resten gör - något annat. De går ibland upp från sina stolar och lägger något (viktigt säkert) papper i en hylla långt bort, sen tillbaka igen. Ner på sin plats. Bläddra i papper, titta på datorn, upp igen...osv.
Upptagna, men inte med att hjälpa kunderna på plats. Förut fanns det luckor där folk som arbetade satt. Ingen i luckan = ingen som kunde hjälpa dig. Så fort någon satt i luckan så var man där. Ah, hjälp! Hur enkelt som helst. INGEN bankpersonal skulle fått för sig att sätta i sig i luckan och sen inte ropa fram ett nummer. Folk skulle bli galna.
Här på kontoret där du nu står förväntas du fatta att detta är ett öppet landskap. Snart får du se hur alla går och tar en fika. Kul.

Under tiden har en av de väntande, lite större modell av damerna, fått sitt nummer frambläddrat, tar sin rullator och brottar sig fram till expediten(?). Efter två långa minuter har hon trasslat ur sina dokument ur handväskan (som f.ö är fastlåst vid rullatorn!)
Hon sätter sig ner och nu börjar hennes tur. Det märks. Det tar tid. Något som damen utan tvekan har gott om.

Nu börjar det krypa pyttelite i dig. Du ville ju bara in en snabbis, få in pengarna på ditt konto och sen ut i solen igen. Vidare i livet.
Men se det går inte än. Och ingen i denna lokal bryr sig om dig alls. Du får nämligen stå där (alla stolar upptagna) och hetsa upp dig över alla människor och bankfolk helt i fred.

Om du inte, på morgonen, stoppade ner en bok i väskan eller råkade ta tag i en Metro på väg in kommer du snart bli uttråkad, sen irriterad och senare frustrerad. (Kanske kan bankerna, som slutat med service på plats, ställa ut en termos med kaffe...en eller 40 tidningar i ett ställ...-Bara en idé..)
Till sist är du helt enkelt inte längre glad utan helt sjukt arg på att skattemyndigheten inte bara kunde RINGA dig och få nya kontonumret.
VAFAN ska dom ha alla telefonnummer till om de inte kan ringa??????
Jaha. Så var det snart dags igen. Att samla alla som råkat ha Pingstvännerna Olivia och Gustav Karlsson som morföräldrar. Det är en underligt härlig bunt av kusiner.

Anna
i Skåne som pratar så underbart och så konstigt. Och som kallar frukostfrallor för "bullar". (Och därmed åkte jag och min kompis in på Lunds konditori en tidig sommarmorgon och köpte kanelbullar eftersom Anna begärde att vi skulle ha med bullar...)
Hon har skaffat sig en tålmodig man som heter Håkan. Det var typ över 100 år sedan men han står sig än och är fotfarande vid  hennes sida trots att hon är en av oss som fått Karlssonsarvet värst. = Svår, lynnig, jävligt envis toka med kort stubin. Men såklart följer det då också med en rolig, spontan pigghet som andra skulle skära av sig armen för att få. En boss helt enkelt.

Carro
i Kumla är den sötaste av oss alla. Också hon med en envishet som slår vilken åsna som helst. Hon har varit fast i klorna på en mansgris på tok för länge och är nu äntligen som hon ska. Alldeles fri och härligt hungrig på livet.
Fast nu har hon såklart blivit haffad av ny kille - denna gång en bättre och snyggare upplaga än den förra. Hon vet att uppgradera med stil. Swimmingpool har hon visst nu också den lilla rackaren!

Jonas har i likhet med sin syrra Carro också varit i klorna på någon alldels för länge. En tant som heter Lotta (fast hon kallas visst Ödlan eller nåt sånt...) Nu har hon -helt oförståeligt - fått tag i en ny man att bängla runt med och skaffar numer raskt en massa Ödleavkommor i Örebrotrakten, medans Jonas gör det samma. Ja, inte skaffar Ödlor alltså, men dock en gudomlig liten Affe tillsammans med sin Malin.
Malin är förmodligen det bästa som hänt Jonas, som är den lugnaste person jag någonsin stött på. Och snäll. Och han blir fantastiskt nog ännu mer lugn och snäll efter ett par öl...

Carina som är från Skåne, tar sitt pick och pack och bosätter sig i Örebro, så ni kan tänka er hur hon pratar!
Hon är den av oss som har mest tålamod och som helt klart vinner bästa pris för godhet (efter mormor).
Hon är för mig som ett helgon. Hon klarar av motgångar som sockersjuka (barn) och struma som ingen annan och tar hand om struliga tonåringar, småbarn och sin stora man - med glans!
(ok här skulle jag kunna skriva en massa knäppt om hennes otacksamma, konstiga, lata och man, men jag väljer att bara tycka att han inte gör sig speciellt förtjänt av Carina!)

Kristoffer, min lillebror, är snyggast och yngst av oss. Han lever glada ungkarlslivet i Skärgården (Norrtälje) med sina bästisar Masken, Bjärven, Storken och allt vad dom heter. Han är en tjurskallig, svårflirtad, lat skitunge som är i sitt esse när plånkan är full och ölen står kall i baren och väntar... Eller när polarna kommer åkande med båten och behöver någon som stylar på wakeboarden. Han är samtidigt bäst i världen på att vara morbror. Barn älskar kristoffer! (Och de gör även de flesta tjejer i 18-års åldern...)

Sen har vi ju mig. Som är den enda unge som mormor och morfar bad lite extra för vid sängkanten eftersom mamma flyttade med mig till Stora stygga Stockholm. Jag hade dessutom lurat i mormor att det inte fanns några kyrkor här, så dom hade det bökigt med Gud och mig.

Nu möts vi igen. Allihopa. Vi ska ta våra glada, stökiga familjer och klämma in oss i den lilla byn Ydrefors en hel helg.
Alla ska veta att Karlssons lever och frodas och att Olivia och Gustav fick till det riktigt bra.

Vilken helg!
Klev ur tåget i Köpenhamn och möttes av tropisk värme. Det kändes som att gå ner för flygplanstrappan mot de asvarma bussarna i Grekland en varm julidag. Helt ljuvligt och då speciellt med tanke på att regnet öste ner i Stockholm.
Jag älskar Köpenhamn. Jag älskar att allt bara finns precis där man går. Jag älskar att se folk använda cykeln.
Jag älskar öl.
Det som är mindre roligt med Köpenhamn och hela Danmark för den delen är ju det kusligt svåra språket.
Att det sen grötas ner i en enda sörja långt ner i halsen gör inte det hela lättare.
Jag fattar absolut ingenting. (Inte Mannen heller oturligt nog.)
Jag försöker och säger "va" ett par gånger medans Dansken gurglar fram exakt samma fras på exakt samma sätt. Igen.
Och räknesättet sen. Phu. Halv fjärs hit och dit.

Och den här helgen kunde vi inte bara ha en sån "en öl tack"-konversation. Denna gång skulle vi på mässa och göra viktiga beställningar och knyta ännu viktigare kontakter för butiken.
Jorå.
Så när den danske har sagt nåt i stil med "Sou i kai deijl oug börnetoj bogougstoj" så har vi försökt gå över till engelskan. Men se det går dem inte på.
För när de förstår att vi kommer från Sverige så är det käpprätt tillbaka till danskan. Är man grannar så är man.
För danskar förstår svenska - mycket väl till och med. (Något att komma ihåg om man får lust att snacka skit om servitrisen på restaurangbesöket senare)

Så varför förstår vi inte dem? Gör skåningar det? Skulle Zlatan och min kusin Anna kunna översätta?
Måste jag ta reda på...