Scen1.
Vi (jag är säker på att det gäller för Mannen med) rycks upp ur våra härliga drömmar av ett skrik. Jag sätter mig käpprakt upp och får inte ordning på varken öron eller mina ben. Jag sitter som en tankspridd, döv 100-åring i sängen. Till slut  fattar min tröga hjärna att skrikandet kommer från Gretas rum.
"JAG VILL INTE HA STÄÄÄÄÄNGT!!"  Iiiiiiiieeeiiii. Jag vill inte ha stääääängt!
 Ungen skriker med ilska ut sin sorg över att hennes dörr är stängd. Vi måste ringa BRIS...
Scen 2.
Greta står sömnigt och stirrar när jag duschar. Raffe (som jag äntligen tvättat) hänger uppochner i hennes lilla hand. Hur sött som helst hinner jag konstatera.
"Vad brunt hår du har, mamma!"... "Jag vill inte du ska ha brunt hår!"
Nehe, svarar jag....Försöker tänka varför jag uppfattas som brunhårig helst plötsligt.
"Jag vill att du ska vara gulhårig ju!"
Jag kliver ur duschen och får till det "gula" håret efter ett varv med hårfönen. Bra. Allt i sin ordning.
Scen3.
På väg ner till köket berättar Greta att hon varit och matat fåglar med sin pappa.
"Vad kul, säger jag. Var det vid dom där stora fåglarna?" (Jag tänker på sjöarna i Solna där i alla fall en svan var ruskigt aggresiv i vintras..) "Nä, de va ju en brun, fågel!" svarar Greta "Jaha, en liten brun fågel?" Jag försöker bevara intresset medans tevattnet drar igång. "Men, nej säger nu en frustrerad Greta, inte liten. En brun! Sån som säger så här: hohihiii!"
Självklart!
Scen4.
Vid frukostbordet har Mannen vaknat till också. Han och Greta ska åka till doktorn. De ska ta blodprov i armvecket - typ det läskigaste som finns i hela världen. Jag kan inte vara med och sabba allt med min barnsliga noja, så det passar bra att Mannen åker. (ALLA kan inte vara tuffa brandmän!)
Greta , 3 år (!!) som är otroligt ordningssam och måste ha koll på varenda liten bit av dagsplaneringen säger med lite ovisshet i rösten:
"Vi ska nog ta den lilla bilen idag, till doktorn"
"Nej, vi tar den stora bilen, svarar Mannen, så får din gamla mamma ta den lilla".
"Mamma är inte gammal!!!" "Är hon inte, frågar Mannen- som älskar att retas. "Nä, hon är ju VANLIG"
Så det så!
Scen 5.
Vi står och borstar tänderna. Igår, vet du mamma, då va det sallad på maten på dagis. DET älskar inte jag! Och så va det majs, som jag gillar. Och tomater som jag gillar. Och Ella har prickig korv...hihihi...
Hennes bästa dagiskompis Ella har vattkoppor.

Vattkoppor.?
Vårt plan till Egypten lyfter om exakt två veckor. Inga jäkla vattkoppor nu!
I veckan ringde en reporter från Expressen och frågade om hon fick intervjua mig och Mannen med anledning av att vi träffats på nätet. Hon hade sett vår historia på Match.com. Vi ligger nämligen där på framsidan, som en lockelse om hur det kan gå, om man hittar rätt vill säga...
Artikeln skulle in dagen efter och skulle fungera som en uppmuntran att våga nätdejta.
Jaha.
Det kunde vi väl ställa upp på. Jag ringde Mannen.
ALDRIG i livet, älskling. Fattar du hur mycket skit jag skulle få för det på jobbet?..! Jag fattade ju. Typ 15 st grabbiga, pain-in-the-ass-brandmän som skulle mobba honom jäkligt länge för det.
Men sen kom vi på att min blogg skulle kunna vara med och vem köper tidningen på en onsdag i alla fall? JAG känner ingen. Man tar på sin höjd en Metro eller City på väg till jobbet. Inte ställer man sig i en kö på Pressbyrån och KÖPER en tidning.
Bra, bra. Både jag och Mannen blev intervjuade på telefon och sen kom en speedad fotograf hem vid 22 och knäppte några bilder på de trötta -fast otroligt kära, paret.
Dagen efter ringde reportern och sa att det blivit lite fördröjt med utgivingen av just denna artikel. Men det blir denna vecka och du lär märka det på löpet.
Just det märkte vi först. Löpet. På EN LÖRDAG!
Texten idag lyder: Gör som Alexandra; Möt kärleken på nätet i höst! Sen ligger där en bild på mig och Mannen omslingrandes i vår soffa. David ser konstigt finurlig ut.
SHIT POMMFRITT!
Inuti - PÅ MITTUPPSLAGET- ligger artikeln. STORT. I mitten! Såklart med ännu större bild!
Medans vi går lite smått nervösa genom centrum och till slut köper en tidning ringer telefonen hos Mannen. Hans mamma. Hon har sett. Hon har t.o.m fått en löpsedel av snälle farbrorn i kiosken. Min bästis Lotta ringer på min telefon och skriker rakt ut.
Jag kan bara tänka på en sak... David ska till jobbet på måndag. Stackars honom.

Så sitter man igen i knipan där en kompis har ett snuvigt barn och är på väg till Akuten. Jag säger till mig själv; Alexandra, låt dom åka dit då. Sköt ditt! Dem kanske VILL sitta i ett bakteriefyllt väntrum hela natten med en 4-åring. Tänk om det är det roligaste dom vet?
Men nej, det går inte! Har människan inte hört all vädjan från Sjukhusen om att INTE ta dit förkylda eller magsjuka ungar? Hur är det möjligt att en annars så smart kille inte vet om Vårdcentralernas roll?
Hm.. Jag får frågan om jag tror att han gör rätt. Äntligen! Jag svarar snabbt (Och väldigt försiktigt) att jag inte tror dom kommer att kunna göra så mycket åt lillkillen. Att han kanske mår bättre om han får vara sjuk, HEMMA en dag eller två.
Men naturligvis spelar inte detta någon som helst roll. Han tar ju sitt barn, möter upp mamman vid ingången till Sjukhuset och kliver in bland alla bakteriehärdar med sin son.
Dagen efter ser han missnöjd ut. Barnet fick inte ens pencillin. De fick vänta i 3 tim 45 minuter!! Jasså! Är det så nuförtiden att det är KÖ PÅ AKUTEN? VA? Ingen aning.

En annan grymt irriterande sak så här i mellangradernas tid är alla föräldrar som bylsar på sina stackars ungar bävernylonoverallerna och Snöskoterkängorna redan. Helst med en tjock lurvig (fast såklart söt) mössa till.
Det är + 7 grader ute!!!! En fråga: VAD ska ungen ha på sig när det blir minus 15 grader?
Jag VET ju att alla mammor själva ska bestämma över sina barn. Men här är det ju liksom inte så att MAMMAN går omkring med samma kläder. Nej, mamman har sin coola skinnjacka öppen, spetsiga höga stövlar (utan lurv) och på sin höjd ett par "köra-bil-handskar"...

Fast jag har lärt mig. Det har jag. Häromdagen skulle en kollega hem och ta hand om sitt barn som var sjuk i magsjuka. Och på kvällen skulle även hans andra lillkille komma till honom (Delad vårdnad). (!!!) Jag frågade lite försiktigt om den mamman VET OM att halvbrorsan ligger hemma och spyr i en hink?
Det VAR DET ENDA jag frågade.
Han tänkte lite på det tror jag. Fast sen när han sa att det är nog ingen fara och trodde att det inte smittade längre (Han har ju inte kräkts på en timme nu ), så var jag helt tyst. Sa ingenting!
Det kan berott på att jag var i chock över att han inte vet om att spysjukan smittar ett helt dygn efteråt....Fast jag tror nog att jag bara lärt mig att inte lägga mig i! YES!