I morse när jag skulle cykla till jobbet ringde min Lotta. Det var bara att trassla ur headsetet (F-n vad jag svor!) och börja trampa. Här skulle pratas.
Jag cyklade och Lotta va hemma och latade sig. Mobilen hängde och slängde nånstans mellan magen och brösten. Asjobbigt, men det var det värt. För att prata med Lotta på morgonen är en utmärkt start på dagen har det visat sig.

Detta är lite av vad vi hann igenom:

- Hur kommer det sig att äldre människor bylsar på sig en massa kläder när det är +25 grader ute?
Försvinner fettlagret vid en viss ålder eller vill man inte visa hud? Tål man sol sämre? Ser grymt svettigt ut ialla fall när man själv tror man ska dö av överhettning i ett linne och ett par shorts...

- Hur kan jag alltid ha en bajspåse i fickan när jag och Biff är ute i skogen - och ALDRIG när han just gjort nummer två på gångvägen ner mot centrum? Jag blir så trött på mig själv!

- Varför blir jag så himla irriterad på alla gångtrafikanter som ABSOLUT ska över vägen när jag kommer körande och det är tomt på bilar bakom mig? Eller ännu värre på dem som känner att de måste trycka på övergångsknappen, sen när jag stannat (till råga på allt den enda bilen på två kilometers håll!) och när det väl är grön gubbe är människan redan över på andra sidan för länge sen. DET kan jag bli riktigt sur över. Tänk alla onödiga avgaser jag står och pruttar ut där. När jag kunde vara halvvägs hemma!

- Varför tror vissa att mat (typ. matlådor) som ska in i kylen ska stå och SVALNA flera timmar ute på köksbänken innan de kan stoppas in i kyl/frys? Någon har tutat i David det här och under flera morgnar har vi nu vaknat och hittat lunchlådan kvar på bänken. Ätbar endast för bittra fienden.
MAT SKA KYLAS SNABBT - Allt annat främjar bakterier och det vet vi är NO GOOD!
(Och den som fortfarande tror att man inte kan bada efter man ätit kan passa på att slänga bort den gamla myten samtidigt)

Sist med inte minst (eller jo kanske..) en fråga man inte kommer ifrån: VARFÖR läcker alltid sojaflaskor? Alltid denna brunsvarta ring i kylskåpsdörren...Fast korken är på... Makalöst underligt.


Jag sitter utanför ett hyreshus i Rissne. Här ska jag hämta upp ett bord och två stolar som vi ska ha på kontoret. Tjejen som bor här kommer klockan tre och eftersom jag är tidig öppnar jag bildörren, får in värmen från denna underbara försommardag, börjar sippa på min Islatte och öppnar tidningen som jag köpt.
Aftonbladet är det visst.
Solen är gassande het och jag tänker att det var grymt länge sen jag bara satt och läste en tidning.

Ah..Nu ska min enda "lediga" stund börja. Jag njuter.
Jag njuter faktiskt ända till sidan tio. Där börjar det. Den eländigt grymma världen kastar sig över mig som ett hungrigt rovdjur. Jag är inte alls beredd på att läsa om lilla Engla.
Jag har såklart fasats och berörts av denna tragedi som alla andra, men jag har inte blivit lika påmind eftersom inga tidningar eller TV apparater har nått fram i mitt upptagna schema på sista tiden.
Jag sväljer. Kaffet smakar inte helt lika gott. Blir lite lagom förbannad och ledsen. Jag tvingar undan tankar på mina egna barn och bläddrar vidare.

Jag kommer två sidor framåt. Uppslaget med feta versaler lyder "Hjärtat värker". Och under det finns två brev.
Ett till lilla Maximilian och ett till hans lillasyster Saga, endast två år.... De mördade Arboga barnen- där mamman också höll på att dö."Jag önskar jag fått hålla om dig en sista gång..."
Mina ögon fylls upp på en sekund och någonstans efter mammans halva brev till Saga brister det.

Sittandes i bilen på en på en vändplan i Rissne, balanserandes med en To-Go-mugg mellan knäna, en stor tidning som täcker hela ratten börjar jag stortjuta. Allt är så ofattbart sorgligt! Det går inte att greppa tanken att någon kan gå in i ett hus och börja hugga med kniv i pyttesmå barn. Men det är verkligen det som hänt.
Jag gråter för mamman. Jag gråter för pappan. Hur går man igenom en sån sak? Hur överlever man?
Jag gråter för Engla...Jag kan inte sluta. Journalisterna har alldeles rätt - hjärtat värker.


För att överhuvudtaget komma vidare tänker jag att förövarna blir getingar i sitt nästa liv, som ungarna jagar med ett sånt el-stötsrack. Zapp. Halvt ihjälbränd blir bra.

Sitter (äntligen) hos min frisör och ska få håret i hyfsad form. Tjejen som klipper har en underbart söt son som kommer inrusandes mitt under klippningen. (Frisörstolen sitter nämligen fast i en del av deras hus).
-Mamma, nu vet jag hur jag vill bli klippt!...
Han visar, stolt som en tupp, upp en bit av en tidning.
Urklippet visar nån känd fotbollspelare. (Jag är usel på sportnamn och min frissa ännu sämre...) Killen på bilden ser jättebra ut och frisyren är det inget fel på. Det är bara en liten detalj.
Killen på bilden springer!
Håret är altså på väg med sin ägare nånstans (mot en boll? från en boll?) och därmed helt omöjligt att få till med en sax.
Min frissa försöker förklara för sin bångstyrige son.
Men MAMMA!... Det är ju så coolt! Annars vill jag inte klippa mig!

Har hört att mamman klippte så gott hon kunde och att lillkillen sätter i vax och skakar lite uppochner för att få den flygande effekten.