Hörde av Alex Schulman att alla 11 -13-åringar borde plockas bort (typ ner i en källare) ett par år eftersom de är så intetsägande och tråkiga i den åldern. Kan varken leka eller bete sig som vuxna.
Stenhårt fast i ingenmansland där de själva säkert är mer förvirrade än vi andra som står utanför och ser på.

Svår ålder. Alla i studion på MixMegapol den morgonen höll med. -Alltså att det var en knepig tid. Kanske inte att man skulle stänga in dom i källaren...
Jag har i alla fall ett exempel på snart 13-åring som är en gudagåva. Han heter Max och är en blandning av charm, snäll, hjälpsam och social och till råga på allt - på tok för söt. Han pratar med både vuxna och barn, han tar hand om yngre (typ lillebror och hans kompisar), han skrattar och skojar - helt emot vad 11-13 ska hålla på med alltså.
Bara två problem:

Problem nr 1. Han kör DIRT. Alltså såna vansinniga cyklar utan växlar med sadeln som pekar bakåt och uppåt (Så att det gör "jäkligt ont om man råkar sätta sig hårt"...?! Max ord) ???
Han hoppar och flyger och snurrar - helst allt på samma gång. Killen har klippkort på Astrid Lindgrens! Skallskador och benbrott. Japp.

Problem nr 2.
Min son Hans har Max som sin idol.
Och Hans har just (efter idogt sparande) fått en KONA cykel. Med precis lika vansinniga pedaler (med dubbar) och sadel uppåt. Och nu är han med sina 25 kilo ute med den cykeln och hoppar och studsar han med.
Han kör Lotta på Bråkmakargatans stil. "Jag kan visst" precis som Max...
Max pappa försäkrar och tryggar med orden: Alex, det som inte dödar - det härdar. Sen flinar han lite.

Och jag som trodde vi skulle få en lugn sommar.
Jag har alltid - från första sekund vetat att Greta är ett barn med egen vilja och ett jävlar anamma. Hon klarar allt och har sedan länge bestämt att hon är Chefen i vårt hushåll.
Redan från första sekund visste jag detta. När man lyfter upp ett barn ur en mage (kejsarsnitt) brukar det vara så att man måste "väcka" babyn med en dask så att lungorna kan börja jobba. (Eller nåt sånt)
DET behövdes inte med Greta. Hon skrek/gurglade sig upp ur min mage långt innan vi ens såg vad det var för något.
Ingen behövde daska henne i stjärten inte!

Sen gav hon mig 2 år av sömnfria nätter. Hon vaknade ett par gånger varje natt och skulle inte sova. Eller var hon törstig. Eller skulle hon kissa. Eller ville hon ha en kram. Eller hade vi glömt sagan. Eller ville hon inte ha täcke. Olika varje gång. Men alltid väldigt bestämd och hyfsat arg. När jag till slut träffade Mannen kom allt på rätsida. Han hade värsta trixen för sig och fick henne att sova och därmed också hennes mamma. :-)

Nu har hon just fyllt 4 stora år. Och hon sitter i bilen och domderar mig helt,
"Mamma, det är rött där framme!"  sen.."Stanna bilen!"
Jag stannar (Och såklart inte för att Greta säger åt mig) och hon säger:
"Bra, mamma!"
Och det är med en "jag-vet-bäst-nu-gör-du-som-jag-säger-röst". Inte en söt-snäll röst.
Jag berättar dagligen för Greta hur man ska vara mot andra och hur man kan använda rösten på ett snällt sätt...
Det hjälper inte så värst mycket.
Härom morgonen så hade jag lagt fram kläder som vanligt, som hon själv ska sätta på sig.
Hon sa "Vi får se om jag vill sätta på mig dom"
Och i går vid lämning på dagis:
"Mamma, idag vill jag att Annika ska hämta mig, så du vet." Sen sprang hon in till sin bästis Ella.

Nu har vi börjat fatta ett lite av hennes bestämdhet går ut över vår snälla, tålmodige hund, Biff.
"NEJ BIFF!" och "KOM HIT, BIFF" med stark (fast ändå pytteliten) röst upprepas frekvent.
(Vi tror vi har ordnat till detta redan - Hon fick nämligen en helt egen "Skrållan" att bestämma över i födelsedagspresent).

Jag VET att tjejer blir tillräckligt nertryckta ändå senare i livet och att lite skinn på näsan behövs...Men ändå!
En liten tjej som skäller på oss när tandkrämen är slut...en som svarar "Jag vet" när man säger att hon är söt....som VET att det är tre dagar kvar till lördag(godis)...som ska knyta, knäppa, stänga ALLT själv - FAST hon inte kan. ....
Som sen blir arg när det går upp för henne att det inte funkar...DEN tjejen skulle vi ibland vilja byta ut mot en lugn, fridfull liten  - blomma.

Men bara ibland.

En gammal (nåja) klasskompis kommer in i butiken och vi börjar prata om alla gravida tjejer och nyblivna mammor i Jakobsberg. Det måste vara en babyboom! Mycket trevlig för mig som öppnar 10 och typ aldrig är ensam i butiken.
Hur som helst berättade min kompis att när hon var gravid (också i Jakan) var dom 23 st (!!) totalt.
Jag gissar att latten inte var helt varm hos den första när den sista fått sin...
Hur som helst frågade jag om hon hade nån kontakt med någon fortfarande. (Det var 16 år sedan...)
Nej inte en enda.
Eftersom hon flyttade till landet (Bålsta). Därmed rök alla på en gång.
Hon sa:
Det är som ett par sköna jeans ungefär. Dem är ju superbra - en tid - tills man hittar ett par lika bra om inte bättre. Då byter man ju....Sån är ju människan.
Ibland undrar man efteråt hur man kom på tanken att sätta på de där fula, konstiga jeansen. Andra gånger blir man gråtfärdig för att man inte kommer i de där fantastiska brallorna från -97.

Jag blev lite fundersam och håller nu till 100 % med. Jag har flyttat ut till Jakobsberg. Hur många  av mina gamla jeans (vänner) orkar komma och dricka grönt te med mig på kvällen? Hur många kommer spontant förbi och kräver kaffe en lördagseftermiddag? Hur många gånger samlas vi hos mig innan vi drar ut?
Och hur många gånger har jag varit hemma hos Linda efter flytten? Middag hos Sus? Kaffe hos Karin? Inte många.

Jag skäms och förfäras över att så många par sköna jeans sakta men säkert byts ut.
Förhoppningsvis låter man jeansen ligga kvar lådan tills dom som ett under blir moderna igen (Eller flyttar närmare mig :-)

Och så hoppas jag pyttelite att jag är ett par sköna Dieselbyxor....