Nu när jag ligger här sjuk i influensan från helvetet, tänker jag på vilka finfina hjälpmedel jag har ändå.
 
Annat var det när jag var liten och låg i min lilla säng med tanten från socialtjänsten (gissar jag?) brevid, stickandes på nån halsduk. Då fanns nåt helt otroligt äckligt som heter Vicks gele på burk som man skulle smeta ut på bröstet och ligga och andas in för att få nån slags befrielse av täppta näsgångar. Funkade inte.
Sen hade vi (ibland) Vicks (igen) inhalator. Den va iofs lite rolig och den kunde man få använda själv (om nu tanten va på det humöret). Kul grej som man körde in i näsborren och när man drog in luft åkte nån liten mintdoppad tuss omkring där inne och skulle på så vis luckra upp täppheten. Funkade inte. Man drog och snorade och drog och snorade. Säkert otroligt frustrerande.
 
 
 
Nu är det andra tider.
När jag slumrat till och vaknar av att det är TOTAL stopp i näsan får jag en lätt panik och kastar min febriga kropp över sängen i febril letan efter min Otrivin KOMP. Mästarens mästare!
Det är lite trixigt när det är tokstopp eftersom man först måste blåsa UTÅT med näsan för att liksom lura in en spray, snabbt som fan, på indragningen innan det täpper sig igen. 
Sen tar det ju en liten stund då man i sitt svaga ögonblick nästan tar några sprut till.
Men sen så. Sen kommer det. Befrielsen i form av små knakningar uppe i gångarna där man riktigt känner hur det jobbas och fixas tills man kan stänga munnen och bara låta luften dansa in genom borrarna.
Och detta är så ljuvligt att man blir euforisk. Jag kan luta mig tillbaka, skita i halsont, huvudvärk och svullna lymfar och bara ANDAS!
 
Fucking fantastiskt egentligen.
sjukstuga,
Ända sen jag skaffade lilla hunden så har jag tänkt på vilka sköna pod-promenader jag ska ut på.
Typ Alex & Sigges sköna diskussioner i öronen samtidigt som hunden och jag går i takt (yeah right) i solskenet. Hon uträttar sina behov, vi går vidare. Gärna i snabb takt så man får upp lite värme. Sigge berättar om hjärnfjärtar och jag skrattar till och spanar samtidigt in mötande trafiken.
Och det är här det uppstår problem. 
Det är nämligen inte ok att möta andra hundar om inte hundägarna pratar. Nej det gåååår inte.
Jag ser att en pudel kommer. Min hund blir alldeles till sig av glädje och det ska hälsas. (Nä, jag vet att man inte behöver men jag tänker att det är en interaktion som min lilla behöver, som ju är ensamhund i vår familj.)
Det första som ska redas ut är könet.
ÄR DET EN HANNE? (Ser att munnen på hundägaren formas och jag sliter genast ut ena hörluren.)
Pudeln släpps fram så fort jag drämmer till med tiumfkortet "det är en TIK". 
Och när det sniffas, liggs på rygg och flåsas så kommer det en harrang med frågor.
Sigge fortsätter att prata i min ena hörsnäcka
och jag måste få fatt i mobilen och stänga av men hinner inte eftersom hundägarmunnen redan pratar igen.
Va, förlåt va sa du?
Jo, jag har så dålig erfaranhet av hannar förstår du. Lilla Ricky har ju blivit biten i örat av en labrador en gång för 6,5 år sedan och hur gammal är hon? och vad är det för ras egentligen?...ser ut som en stor Chihuahua....Det finns en liknande på Knäckebrödsgatan uppe vid...bla bla 
 
Finns inga ursäkter och ingen utväg. Träffas hundarna så pratar man med hundägaren. Nu har jag lärt mig. Fått de dåliga blickarna som säger "jaha, där är en som inte bryyyyyr sig om sin hund"
Så nu går jag ut. Utan Poddar i öronen. Med leendet i högsta hugg och redo att prata med både Pudel-Birgitta och Alf-Göran. När som helst. För min lilla hunds skull.