Ända sen jag skaffade lilla hunden så har jag tänkt på vilka sköna pod-promenader jag ska ut på.
Typ Alex & Sigges sköna diskussioner i öronen samtidigt som hunden och jag går i takt (yeah right) i solskenet. Hon uträttar sina behov, vi går vidare. Gärna i snabb takt så man får upp lite värme. Sigge berättar om hjärnfjärtar och jag skrattar till och spanar samtidigt in mötande trafiken.
Och det är här det uppstår problem. 
Det är nämligen inte ok att möta andra hundar om inte hundägarna pratar. Nej det gåååår inte.
Jag ser att en pudel kommer. Min hund blir alldeles till sig av glädje och det ska hälsas. (Nä, jag vet att man inte behöver men jag tänker att det är en interaktion som min lilla behöver, som ju är ensamhund i vår familj.)
Det första som ska redas ut är könet.
ÄR DET EN HANNE? (Ser att munnen på hundägaren formas och jag sliter genast ut ena hörluren.)
Pudeln släpps fram så fort jag drämmer till med tiumfkortet "det är en TIK". 
Och när det sniffas, liggs på rygg och flåsas så kommer det en harrang med frågor.
Sigge fortsätter att prata i min ena hörsnäcka
och jag måste få fatt i mobilen och stänga av men hinner inte eftersom hundägarmunnen redan pratar igen.
Va, förlåt va sa du?
Jo, jag har så dålig erfaranhet av hannar förstår du. Lilla Ricky har ju blivit biten i örat av en labrador en gång för 6,5 år sedan och hur gammal är hon? och vad är det för ras egentligen?...ser ut som en stor Chihuahua....Det finns en liknande på Knäckebrödsgatan uppe vid...bla bla 
 
Finns inga ursäkter och ingen utväg. Träffas hundarna så pratar man med hundägaren. Nu har jag lärt mig. Fått de dåliga blickarna som säger "jaha, där är en som inte bryyyyyr sig om sin hund"
Så nu går jag ut. Utan Poddar i öronen. Med leendet i högsta hugg och redo att prata med både Pudel-Birgitta och Alf-Göran. När som helst. För min lilla hunds skull.