Ända sen jag skaffade lilla hunden så har jag tänkt på vilka sköna pod-promenader jag ska ut på.
Typ Alex & Sigges sköna diskussioner i öronen samtidigt som hunden och jag går i takt (yeah right) i solskenet. Hon uträttar sina behov, vi går vidare. Gärna i snabb takt så man får upp lite värme. Sigge berättar om hjärnfjärtar och jag skrattar till och spanar samtidigt in mötande trafiken.
Och det är här det uppstår problem. 
Det är nämligen inte ok att möta andra hundar om inte hundägarna pratar. Nej det gåååår inte.
Jag ser att en pudel kommer. Min hund blir alldeles till sig av glädje och det ska hälsas. (Nä, jag vet att man inte behöver men jag tänker att det är en interaktion som min lilla behöver, som ju är ensamhund i vår familj.)
Det första som ska redas ut är könet.
ÄR DET EN HANNE? (Ser att munnen på hundägaren formas och jag sliter genast ut ena hörluren.)
Pudeln släpps fram så fort jag drämmer till med tiumfkortet "det är en TIK". 
Och när det sniffas, liggs på rygg och flåsas så kommer det en harrang med frågor.
Sigge fortsätter att prata i min ena hörsnäcka
och jag måste få fatt i mobilen och stänga av men hinner inte eftersom hundägarmunnen redan pratar igen.
Va, förlåt va sa du?
Jo, jag har så dålig erfaranhet av hannar förstår du. Lilla Ricky har ju blivit biten i örat av en labrador en gång för 6,5 år sedan och hur gammal är hon? och vad är det för ras egentligen?...ser ut som en stor Chihuahua....Det finns en liknande på Knäckebrödsgatan uppe vid...bla bla 
 
Finns inga ursäkter och ingen utväg. Träffas hundarna så pratar man med hundägaren. Nu har jag lärt mig. Fått de dåliga blickarna som säger "jaha, där är en som inte bryyyyyr sig om sin hund"
Så nu går jag ut. Utan Poddar i öronen. Med leendet i högsta hugg och redo att prata med både Pudel-Birgitta och Alf-Göran. När som helst. För min lilla hunds skull.
 
 
 
 
 
 
 
2c709a7f1cd0aeb8e51a037b0eee53a3.png

Kolla varifrån!

Ok, VEM röstar på denna MUPP? Kliv fram. Erkänn. Och skäms! Kan inte fatta att jag måste se honom en fredag till.

I fredags flyttade Biff till en pensionerad dam på Ekerö.
Vi bestämde för ett par veckor sedan, att ett liv i en lägenhet 5 tr upp mitt i ett Centrum inte är idealiskt för Biff.
Inte ens ok faktiskt. Biff är livrädd för hissar. Skulle vara rena plågeriet att få in honom där varje gång man ska ut med honom.
Men det var såklart fler anledningar att låta vår lilla älskling flytta så långt ifrån oss.
Det svåra har inte varit att komma till det beslutet. Det svåra är att berätta för alla vi (och Biff) känner.
Det ÄR ju en sån skamlig sak det där. Att skaffa en hund och sen inte kunna "slutföra uppdraget" och istället omplacera eller ännu värre...
Så man står där med grannen/vännen/svärfar och stakar fram en massa orsaker och ursäkter. Många försöker inte ens förstå utan kommer med lösningar. SOM OM VI INTE TÄNKT. Som om vi bara larvat fram detta under en eftermiddagsfika.
Fan vad vi kämpat med våra känslor, all fakta och rätt mot Biff fram och tillbaka!
(Att lämna honom och sen åka i väg med bilen var helt åt helvete tufft. Både jag och Greta grät från Tappström ända till Bromma. Där kunde vi börja prata lite igen.)

Nu har jag kommit fram till att det måste ses som ett förhållande.
Vi har haft ett med Biff i 1,5 år nu. Det har varit kärleksfyllt, roligt och givande. Men nu ska han få andra som bryr sig, kramas, bryr sig om och springer med honom i skogen.
De flesta månniskor jag känner har testat kärlek, boende och kramar med lite olika människor under livets gång.
Få har träffat en vid livets början och sen inte bytt mot annan, minst lika bra eller bättre efter ett tag.
Biff var kanske tom lite trött på oss... Kunde nog tänka sig att helt plötsligt få ett nytt förhållande fyllt med sängsovande, heltäckningsmatta och leverpastej i små fina bitar.
Det är vad jag tror i alla fall.