5 bra saker med vår jul:

1. Vi var riktigt vuxna och körde hemma-hos-oss-jul. (Inget flängande för den här familjen!)
2. Mamma bidrog med både Janssons frestelse & gott julbröd.
3. Biff och mina föräldrars hund, Benson blev bästisar. (Tur för Biff eftersom Benson är en 60-kilos-Rottisbjässe)
4. Alla lyckades komma innan Kalle. T.o.m lillebror, Kristoffer! Perfekt.
5. Tomten kom! Och INGEN av våra barn kände igen honom.
Greta, Annika & Hans var dessutom rörande överens om att han var i min längd-om inte kortare! DET var en intressant iaktagelse tycker vi...

5 lite mindre bra saker med vår jul:

1. Mannens systers hund Castor tyckte inte så mycket om Biff. Otur för Biff eftersom Castor, precis som Benson är en stor, svart bjässe. Så han fick efter att ha käkat lite på Biffs rygg (på tre ställen...) sitta i en bur i vardagsrummet. Fast det var precis brevid vår fina gran iofs, så det var fin utsikt.
2. Sojakorven till Mannens syster var inne i ugnen för länge och så ut som vattenfyllda grisfötter. (Rättså oaptitligt för en vego-tjej)
3. Det fanns/finns ingen snö. Och Greta fick en pulka i julklapp...
4. Mannen prövade sin sons julklapp (en 1000-kronors-helikopter) och kraschade den från 15 meters höjd rakt ner på grannens uppfart.
5. Mannen var nere på undervåningen och slog in en julklapp (till mig) precis när Tomten kom, så han missade hela den fina "ho ho ho"-uppvisningen.

Häromdagen satt vi på jobbet och snackade om något så roligt som ticks och olika

tvångsmässiga beteenden. Det var absolut veckans höjdpunkt.

Finns det något roligare än när folk känner sig tvingade att utföra helt onödiga och ibland absurda handlingar?

Eva berättade om en kille som förr (han är tydligen botad nu) som varje gång det stod ett ljus på bordet var tvungen att liksom "fånga in ljuset" med ena ögat genom att göra V-tecknet och kika igenom fingrarna. Hela familjen var snart på honom om detta besynnerliga beteende. Så efter ett tag började han göra detta i smyg. Något som ju hade en motsatt effekt eftersom det måste sätt ÄNNU roligare ut.

Senare fick samma kille en annan pryl att bita i. Han kände sig tydligen tvingad att hela tiden (typ varannan minut) titta under bordet han satt vid.

Det var inte så poppis vid pokerbordet, då alla blev jäkligt sura över tilltaget. Men inget han kunde styra över. Det bara behövdes göras.

Sen berättade vår chef att han (också förut - inte längre) var tvungen att dela av alla ord i två delar och kolla om det gick lika många bokstäver bak som framåt. Ex ordet "absolut" abs - olut-. Det här höll han på med jämt. Varje text överallt - hela tiden. På annonser i T-banan, Informationstavlor, tidningsrubriker mm. Tills slut blev hans hjärna helt slut av allt bak och fram tänkande. Det kan man ju förstå...

En annan kollega erkände då att han runt 20-års åldern hade låtit när han åt mat. Detta mumlande var inget han märkte själv, men det gjorde hans kompisar, som tyckte det var jäkligt irriterande. Till slut kom polarna på att vid varje måltid - om mumlandet blev för outhärdligt - helt enkelt sno maten för honom.

Det hjälpte. Jag  har ätit många gånger med honom och han är tyst som en mus.

Det finns såklart inga bestämda regler för hur man ska förhålla sig till sina bonusbarn.

Men jag skulle gärna ha lite prejudicerande fall runt omkring mig. Nån kompis som gjort detta tidigare eller så.

Men nej. Ingen hjälp här inte. Så nu står vi här och undrar hur mycket man egentligen gör för sina bonusbarn. Ska man ställa upp så som man gör för sina egna barn? Eller ska det särskiljas? Fattar i så fall barnen?

Några svåra frågor:

Ska mormor köpa lika fina presenter till fyra barn nu istället för (som tidigare) två?

Ska man säga till hela släkten i så fall?

Om en annars frånvarande farfar/morfar bara en gång om året får fram sitt dåliga samvete och därmed också plånboken. Ska han då öppna den för en massa andra barn samtidigt?

Är det rättvisa för barnen som gäller?

Eller förstår barnen att det är dom andra barnens skvatt galna moster som köper fyrhjulingar.

Om vi hade haft en galen moster i vår familj, hade ni också fått svindyra, ashäftiga  fyrhjulingar! ---


Innebär en ihopflyttning (som tex mellan mig och Mannen..;-) att man kanske måste springa på fyra olika luciauppvisningar i stället för två? Eller kan Mannen gå på sin bonustjejs lussefika och jag gå och se Tommy uppträda? Vad säger Tommys mamma och varför är inte Mannen där?...(Han jobbar säger vi). Och vad gör man på fikat efteråt? Gullar med bonusungen och presenterar sig för de andra föräldrarna såklart. Hm.

Men om Mannen inte kan gå på sin sons avslutning (med tillhörande trevlig a capella-sång), kan han då ändå gästa sin bonus-sons lika trevliga avslutning dagen efter? Eller ska han då för jämlikheten och rättvisans skull ej närvara på den heller?

Blir då jag besviken? (kanske...!)


När Mannens tjej, Annika blir sjuk (och mannen är i fjällen och åker skidor) ska jag då VABBA och därmed förlora pengar? Ska vi i så fall jämna ut det sen när min son Hans blir sjuk? Eller har vi bägge helt enkelt fyra barn att ta ansvar för?


Om nåt barn hade TV på sitt rum innan ihopflyttningen...Får han/hon inte ha det sen, om vi  inte kan fixa TV i alla barnens rum? Är det alla eller ingen som gäller? Eller måste de andra barnen "ta" att en kan ligga ostört i sitt rum medans de andra får slåss om kontrollen i vardagsrummet. Disney VS Kunskapskanalen- blir alltid en spännande brottningsmatch.


Ponera att jag bara vill lägga 200 kr på julklappar till barnen och Mannen vill lägga betydligt mer. Ska han då behöva stå tillbaka i förmån för rättvisan till sina bonusbarn? Eller ska då hans barn få dyrare julklappar än mina barn?

Gör det i så fall något?


Innan jag och Mannen avid bodde ihop kunde jag och mina två barn planera att åka på tivoli, en lagom solig lördag. Mannen skulle aldrig tveka om han fick frågan att följa med. Urmysigt skulle vi ha...

Får vi nu ens åka till Grönan om inte alla barn kan följa med?

(Shit vad dyrt det skulle bli förresten...)


Måste alla (barn) hela tiden få lika bara för att de bor under samma tak varannan vecka?


Eller ska man visa barnen att livet inte alltid är rättvist?...