Först hörde man lite grann (Blossom Tainton och andra friskvårdsfolk). Sen hörde man mer (kompisarna Linda, Anna och andra hurtbullar som glänser i hyn och sover som stockar) och nu har man ju förstått att utan en spikmatta hemma kan man typ inte överleva. Sprang på Hans Falén förra veckan som erkände att han också legat och plågat sin kropp. Bara en gång men ändå- fler verkade det kunna bli.
Så häromdagen kom Mannen hem med den här presenten till oss. En tunn madrass med exakt 14 616 sylvassa piggar i form av små rosor (för att göra det hela lite trevligare?) modell XL - så att ingenting från rumpan till nacken undgår detta torterande.
För det är ju såklart vad det är. Tortyr.
Man ligger i minst 15 minuter. Då har alla små ettriga plastpiggar borrat sig in i huden så när man ska börja röra sig och omfördela sin tyngd...Ja, då gör det om möjligt ÄNNU ondare. Man ska dessutom VÄNDA på sig och ligga med magen och brösten mot den också så småningom...(hjälp!)

Hela syftet med detta är att det ska ha en lugnande, helande och rensande effekt (som jag nu väntar på...)
Så det ojas och pustas och stönas hemma hos oss. Inte av vällust utav ren och skär ONT.
Jag tänker att jag om ett tag (ett par dagar väl?) kommer att tala om denna tingest med ett djupt, lugnt leende.
Helt utsövd och utan slaggprodukter i kroppen (hur nu DET känns).
Tills dess springer jag mest och kissar efteråt eftersom den har en vätskedrivande effekt också...Kul att DET funkar.


Här ligger jag med telefon i ena handen- för tro mig - man vill ha koll på tiden...

Jag blir så upprörd och såklart chockad!
HUR kan ett sånt fulländat geni som Michael Jacksson slösa bort sitt liv på barn (vad DET nu handlade om), skönhetsoperationer (Inte så mycket skönhet i dom operationerna va..) syskonbråk, stämningar, syrgasproblem och annat TJAFS? När allt han borde pyssla med är musik!
Varför?
Jag har hela tiden trott att det här strulandet med annat snart ska upphöra och han ska komma ut genom allt med ny smaskig KING OF THE POP-skiva och stor dundrande HÅLL I DIG TURNE. Allt kunde varit glömt och förlåtet, bara han stod där igen. På scenen. Trollbindande och hänförande. Så mina barn fick se. Så alla fick se och uppleva denna ikon.

Nu är det försent. Totalförsent. Rest in peace Michael...


































Vad hände med den här killen?...



Det var jag och min lillebror som hade samlat våra respektive lag av kompisar.
Det blev precis så bra som det alltid blir.
Förutom att jag och Sussie blev kallad "kärringar" av några av lillebrors småglinskompisar när vi kom ner till bryggan med varsin Irish coffee.
(Det skulle senare visa sig vilka som var de riktiga kärringarna när jag och mitt gäng "äldre folk" satt kvar ute vid midnatt, musiken pumpandes och Irishen som värmde gott medans 25-åringarna låg och SOV innomhus!)

Jordgubbarna var extragoda, midsommarstången var superfin, folket var glada (antagligen för att solen faktiskt tittade fram) och ungarna - ja, dom var helt fantastiska!
Fulla av spring och med härlig midsommarkänsla. Den hittade vi dessvärre inte på E18 (tyvärr Backe, så ÄR inte den vägen så härlig...) utan på gräsmattan utanför lillstugan. En höna hade lagt den där och vår lilla Greta plockade upp den och matade alla.
Det var bara av med skorna, fram med dragspelet och på med kransarna (en liten nubbe också)
sen var midsommaren igång.


Lika spännande varje år...Ska den slinka ur nävarna och ramla ner och göra någon jävligt arg?


Greta var Midsommarfin i sin Turkietklänning och Jonathans gummisar...