Maj månad kommer gå till historien som en fantastisk sommarmånad med hejdundrandes värmebölja. Faktiskt varmast i mannaminne (och sedan mätningar startades, på typ 1800-talet). Jättefint. Trevligt. 
Men inte för mig.
Jag har ju liten jourbebis sedan dag ett av denna värmebölja. En liten nyfödd, som inte tycker det är nice att vara själv. Nånstans. Vill liksom känna hud och hjärtslag. Hela tiden. Jag fattar det. Men när värmen inne (och ute) känns som 48 grader är det tufft med minikamin att bära runt på. 
Dessutom har jag visst hunnit bli prick 50 år och därmed, som ett brev på posten, startat igång vallningar från helvetet. På nätterna har det varit så varmt att jag vid matning av lilla telningen tror jag ska svimma. Sitter helt blickstilla och andas så lite som möjligt för att spara energi och slippa bli varm. Har funkat sådär. I mitt sovrum mätte vi 27 grader mitt i natten.
Inte ens hunden vill ut.
Henne släpar jag runt på kisspromenad, med tungan hängandes en decimeter. Det är inte ok.
 Det är tydligen inte ok att klaga heller.
"MEN vilket väääääder vi har" säger folk jag träffar förtjust.
"Njae...inte så kul just för mig. Skulle önska det va svalare"...
"Nu ska vi inte klaga på värmen!"
JO för tysan. Det ska vi. Inte nog med att jag svettas som en maratonlöpare, det är också förjävla torrt överallt. Gräset, jordgubbarna, asfalten. Allt! Det sprakar om marken och ingenstans blir det svalt. Folk ska absolut grilla, och tuttar därmed eld på skog och mark.
Hett som en bakugn.
I bilen, på bussen, i stan...Överallt är det hett och folk lunkar omkring och osar svett. 
Det är inte kul längre. Inte nån stans.

Kör regndans senare idag om nån vill joina.
baby, sommar, varmt,
Jag fattar inte hur jag ska få bra värme inomhus. Speciellt när jag ska sova.
I förrgår vaknade jag av att det var så in i helvete varmt att jag höll på att tuppa av.
Sänkte sålede jag värmen och i natt.. Ja, då var det precis tvärtom. Låg i fosterställning med raggsockor och två täcken, nästan längtandes efter en stor, varm man som kunde hålla om. Fast bara nästan. Låg mest och irriterade mig över det satans elementet, som ska va så märkvärdigt att få till. Ja, jag VET, det heter inte element. När jag skulle köpa in fanskapet på Bauhaus, tittade killen på mig, lutade huvudet lite på sned och sa " Du menar en RADIATOR?"
radiatorn har tydligen en inbyggd termostat. Men det ska naturligtvis inte vara så tydligt att det står några grader där. Nej, det finns en ratt med en ring runt som blir grövre åt höger. Vad betyder det exakt? Har man tyckt det räcker med att det blir varmare om du vrider åt höger? 
Extra känslig är den också, märkligt nog. Om jag rör den en pytte milimeter, så vips blir det stor skillnad i rummet.
Finnns ingen logik alls. 
Nu blir jag smått irriterad på namnet också. Varför kan saker inte bara få heta det dom heter?

När jag köpte hus fick jag en lektion i vad man skottar snö med. Inte tusan heter det spade. Inte heller snöskottare eller snöskyffel. Nej då. Den jag fick med hem heter snöraka. Klart det gör.

Visste ni att det inte heller heter kran? Inte egentligen. Inte om du behöver köpa en ny.
För då tittar försäljaren lite fint på dig med en sån stackars-du-som-inte-fattar-blick och säger med drypande snäll röst: "Du menar BLANDARE?"




element, grader,
Nu när jag läser kommunikation och om olika samtalsformer blir jag smärtsamt medveten om hur illa det varit ställt med mina samtal i olika relationer.
Inte sällan har jag kastat tillbaka sånt som jag ansett vara ofördelaktigt för min egen del. Har tagit det som kritik, som först ska behandlas med ett artelleri av försvar och sen en pajkastning tillbaka i form av "Kolla på dig själv" och "Du då...Du är inte mycket bättre!" 
Och alla de gånger jag inte förstått hur min partner INTE BARA KAN FATTA vad jag menar. Diffusa budskap, där jag blir sjukt irriterad över den tröga människan som inte tolkar exakt så som jag antytt. Han eller hon BORDE ju fatta. Utan att jag egentligen sagt hur jag vill ha det. Mmmm. Juste.
Eller som när någon i min bekantskap, pratar på om någonting och min hjärna börjar fylla i det personen (kanske) ska säga härnäst. Jag vill liksom hjälpa till att komma till saken. Hjärnan är uppbyggd för att klara att ta emot ungefär 500 ord/minut, medans de flesta (normala) människor pratar med 150 ord/minut. Ja, då finns det liksom ett glapp här där man blir lite stressad, om man heter Alex. Min ADHD hjärna behöver liksom veta vad personen svamlar om fortare än den kan leverera.
Och om folk dessutom pratar långsammare än 150 ord... ja, då blir det, för de allra flesta, besvärligt. Det blir svårt med koncentrationen och vi blir upptagna med att fundera över vad som är fel på människan.

Det här är inte helt enkelt. Och inte vill man bli överdrivet kommunikativ heller.
Fast den risken torde vara rätt liten.

 




kommunikation,