Året 2017 kommer jag räkna in som ett satans mellanläge. En slags paus mitt i livet. Det var inget stort som hände, inget sorgligt (som tur är), inget uppseendeväckande, inget superlyckligt eller galet. Bara en lång sträcka av fint pausigt år.

Min son fick ett toppenjobb som han sen hoppade av, som den 90-talist han är.

Min dotter fick lite problem i skolan, som den 13-åring hon är, då kompisarna blir så galet viktiga att SO och sånt känns helt onödigt. Tuggummi, smink och attityd blandas med en kramar och lite pulkaåkning.

Mina jourbarn blev lite äldre och stannar lite längre. Jag bråkar mer med socialtjänsten, men bara lite lagom, så jag behåller jobbet. Jag är ju trots allt ett utomordentligt jourhem om än ett jobbigt ett. Fast mer som en sabla svår finne, mitt på näsan, som bara vägrar ge med sig... men som sitter där för att vederbörande har käkat tjugoelva chokladkakor för många.

Killen som fanns både kom och gick. Helt utan att jag ens märkte det knappt. Konstigt. Men jag är inte bra att vara ihop med. Så är det. Kan inte ge något och har dåligt med känslor att dela ut. Lagom intresserad men inte tillräckligt. Långt ifrån.

Min hund beter sig som en katt och blir bara bättre och bättre. Jag går ut. Hela tiden. Får så mycket luft att jag 2017 inte ens blev ordentligt förkyld. 
 
Mitt 50-års firande va lugnt och mysigt trots att vi befann oss i partymeckat Palma. Bara det att vi inte ramlade på något party. Inte minsta klubb. Och då slank det liksom bara förbi. Som en klick smör i solsken. Lätt som en plätt. Men jag hade blivit lite mer upprymd om någon av mitt 11-mannagäng hade dragit hem en liten spanjor eller två. I stället var vi så städade att själva Påven är mer stollig. Ingen fara alltså. Jag hade det superskönt och nice, men vad har hänt liksom? Är vi färdiga vuxna äntligen? Eller rent av gamla? Funderar lite på det där.

Och mitt pluggande till socialpedagog gör att jag helt har slutat reta mig på folk. Helt uppåtväggarna. Alla behöver bli sedda. Lyssnade på. Alla har sin egen värld och är värda precis lika mycket. Bara det. Den arga grannen, hon med posten på Ica, missbrukaren, den knuffande T-banekillen och clowner. Att ha ett överseende som är lika stort som Sahara är inte så spännande. Blir mer intressant att skriva om idioter man har omkring sig. Men tänk om de inte ens finns några idioter? 

Måste hitta lite roligheter. Kanske 2018 blir ett annorlunda år på något sätt. Bara ett pyttelite. .
 
 
gott nytt år, livet,
Ok. Jag kanske inte är purung eller har några rötter i andra länder, men tänker fanimej hänga med lite ändå. Till exempel på musikfronten. När min dotter med sitt posse sitter i bilen och höjer sin musik så det poppar flera mil och det är JAG som kör, behövs antingen ett jädrans engagemang eller starka hörselkåpor.
Jag väljer det första.
Det betyder att jag, trots ungens protester, sjunger med, hoppar och sittdansar hela vägen. Ungarna i bak tjuter och min dotter håller på att dö av skam.
Ingen fara med henne. Jag är för tusan uppväxt i förorten Solna. Har t.o.m gjort ett stop i självaste Rinkeby innan jag hamnade i Västerort. Visserligen Hässelby VILLASTAD, men Hässelby ligger tungt i ORTEN-ettablissmanget, så åker därmed bananskal på det. 
Men. 
Detta är inte lätt som en plätt. Vi snackar ju inte Bryan Adams eller ens Justin Beiber. Vi snackar ortenfolk som Linda Pira, Kartellen och Jireel har gjort. Det snackas (och sjungs till viss del) om betong, gäris, bajta och en massa ord som man aldrig hört.
Ungarna tycker det är så kul att jag fattar noll (!) så jag är tvungen att anta utmaningen om att faktiskt lära mej en hel text och dessutom fatta vad jag sjunger om sen.
Jag fick låten Cataleja.
Faktisk en väldigt gungig och sjysst låt.
Men nu har jag ju börjat med texten...Å herrejösses. Jag ska inte säga nåt om låtskrivaren. MEN.
Bara första versen lyder:
 
Hade en mamacita som hette Cataleya
Vi poppa' två styckna, men det va ingen Lena
Svär hon gjorde mig gone, bror, jag svär
Vi träffades i orten, sen benim han var där
???Jag var tvungen att fråga min dotter vem Benim är och varför tjejen inte var någon Lena...Svaret blev:" Men skit i det, mamma, JAAA vet inte."
 
Och tro't eller ej men så fortsätter det:
 
Gick till klubben när jag träffade Sbajbe
Guzzar fastnar som tatuering på armen
Slänger blickar för markerish vad som händer
Vad som händer, mannen
Först, jag hade en gäri som hette Cataleya
Sen, hon blev till Ms. Lavia Pereira

Hon blev känd, big booty, ingen Eminem
Nu hon tuggar med nån annan, aye, vad händer, len?
 

Hur jag än kommer ta mig igenom utmaningen kommer jag lova en jäkla dansshow till. Hur annars väga upp den här texten, som jag med stor sannorlikhet ALDRIG kommer att fatta?
 
 
Varsågod. Smakprovet finns här:
https://www.youtube.com/watch?v=k_nTibAFxk0
 
 
Jireel, musik, orten,
Sitter och diskuterar hurvida ADHD faktiskt trappas ner med åldern. Att bokstäverna är som bråkigast i ung ålder, innan folk fattar hur man ska hantera, och efter en utjämning runt medelåldern, helt enkelt förvinner när käppen kommer fram.
Kan det vara så?
För jag har varit på ett antal ålderdomshem. Har du? Det är inte direkt partystämning och avsknaden av folk som vill hitta på spontana saker är förvinnande liten. Det sitts lugnt, ofta med munnar öppna och petas i en kopp kaffe (med en helsikes massa socker i) eller sovs rakt uppochner.
Så är det överstökat då? Bokstäverna.
 
Min kompis har en annan teori om det här. 
Hon tänker att förr, innan det blev hysterisk med ADHD diagnoser, fanns lika många "stökiga" killar och tjejer som idag, men som aldrig fick nån hjälp (diagnos). Därmed ansågs dom vara tillräckligt jobbiga för att samhället skulle vända dom ryggen. Dom, i sin tur, klev fullt in i sin roll med utanförskap och socialt svåra utmaningar som följd.
Så det är dom, enligt min väns teori, som vi idag ser sittandes (fulla/påverkade) på parkbänkar och som tar in på härbärgen på nätterna.
Alltså finns dom inte inom samhällets ramar för hur äldre ska bo och skötas. 
Ingen aning hurvida det är rätt men någon poäng finns det ju.
 
Så jag hoppas härmed att min generation har tagit detta med olikheter till den nivå det ska vara på och att det på min ålders höst finns några roliga rackare, med lite myror i brallan och lite upptåg i sikte, på stället jag bor.
 
Annars somnar vi ju bara. Med öppna munnar och allt. Inte kul.
 
 
ADHD, pensionärer,