Längtar tillbaka...
Jag ser min gamla sida.
Jag ser all trafik, som fortfarande finns här.
Jag ser mina upplyftande, ärliga och härliga inlägg.
Och vet ni.
Jag längtar tillbaka. Som ett brunstigt sto, som blivit inlåst i sin box igen. Som en utelåst katt, som endast genom ett solkigt fönster, ser sin matskål därinne...Som en sjöman...Ok, ni fattar.
Vad gör man?
...
This is it!
Men såklart kommer jag inte sluta att blogga hörrni!
Hur i alla råttsvansar skulle man kunna stoppa mitt ordflöde? Har aldrig gått -vare sig skriftligen eller muntligt.
Det känns vemodigt men samtidigt var det dags att ta ett kliv fram - åt sidan - var fan som helst, bara jag kommer ifrån Bonusfamiljen - eftersom jag inte längre kan blogga OM den.
Har under helgen filat på en helt ny sida. En sida som ingen har med att göra. En sida som INGEN kommer att kunna härleda tillbaka till mig.
Otroligt härligt!
Jag kommer att blogga under pseudonym och har därmed en strålande framtid som OCENCURERAD bloggare!
Fattar ni den grejen?
Det är som att födas på nytt.
Och ni, kära vänner, kommer såklart att få följa med!
Om det är någon jag missar i mitt mail (under lördagskvällen) kan ni bara maila mig på alex.stamrin@hotmail.com
så får ni tillgång till min nya blogg på rotmos.
Tusen tack alla ni som slängt komplimanger åt mig! (Jag har alltid läst och alltid blivit himlastormande glad)
Och ni andra tråkmånsar, som dykt upp under årens lopp och förfärats över vad jag skrivit- Ni kan fara åt pipsvängen!
This is it för Bonusfamiljen. 
Näst sista inlägget
Jag har alltid tänkt att mina inlägg (de som handlar om bonufamiljen) ska vara en bit i från verkligheten. Hellre en påhittad liknande situation än de äkta, som då kanske skulle kunna stöta sig med någon.
Jag vet också att jag varit väldigt mild och ovanligt sparsam på detaljer ur en familjebloggs synvinkel.
Det här håller dock inte alla med om.
Så igår fick MIN MAN (han som har minst tid i hela världen för sånt här trams) ett mail om det syndiga och märkliga jag skriver.
Det känns lite som jag jag är ett barn och någon ringer min mamma "Vet du vad Alexandra gjorde idag?"
...Konstigt.
Den enklaste vägen vore väl att klicka på "kommentator" knappen om man nu har något att säga om det JAG skriver?
Jag blev i alla fall ledsen över detta och gick nu in för att hitta BOVEN (inlägget) i dramat. "Det som händer i familjen..."
Jag läser och läser. Alla exempel är påhittade. Jag skriver som jag sagt inte exakt vem det gäller eftersom DET vore märkligt. Just det här skrev jag med utgångspunkt från en träff med mina vänner (flera av oss med samma familjesituation känner att detta händer).
Det handlar inte om att vi vuxna ska ha en dialog om det som händer hos varandra (hur man nu kan tro det). Det handlar om vad BARNEN säger. Sånt som de faktiskt har all rätt i världen att säga.
I bland är det ok, andra gånger kan det bli värre. Som när en kompis syrra fick frågan om hon inte kunde sluta raka sitt kön eftersom mamman till hennes bonusbarn tyckte att det sände ut fel signaler till barnet, som var 5 år. (Alltså har barnet berättat på något sätt och sedan har mamman agerat)
Inget konstigt med det.
Konstigare känner jag mig när några människor gör så att min man måste ta emot mail han inte har något alls med att göra.
Därför har jag nu fattat ett beslut. För min Davids skull.
Nästa inlägg blir mitt sista -
Melodifestivalen 2010
Men måste man gå ut redan nu och berätta att godingarna Måns OCH Dolph kommer att leda den stora musiktävlingen nästa år?
VAD vi kommer att längta!
Äntligen några snygga killar i rutan. Annars är den fullproppad med snygga tjejer (rutan alltså).
Hur ska vi tjejer (och bögar?) kunna få lite ögongodis med Martin Timell, fråga Ollegubben och Alex schulman överallt?
Vintern kommer att bli MYCKET lång!
Suck.
En mans otrohet
Undrar du om din man är en snäll och smart kille?
Eller kanske du vill veta om han är en dum jävla skit, som kommer att falla för frestelser så småningom?
Det finns (tydligen) ett antal högrisktillfällen i en mans liv som kan ställa till det för er.
Det första kommer när du är på smällen.
Ett till kommer när unge nummer två är ute.
Sedan utgör hela perioden mellan 40-50 en risk av en massa olika själ (osäker virilitet, rädsla för döden osv).
Om ni klarar allt det så sticker han ofta när barnen flugit ur boet.
Bara så du vet. Och är beredd.
Mitt tidigare liv
Efter en flaska vin hemma hos oss i helgen började Lotta fråga en massa om min tid i USA.
Det är väl ok. Jag VILL ju att hon ska veta allt om mig. Men det var så himla märkligt att sitta i en lägenhet i Jakobsberg och förflytta sig till Los Angeles 1991. Det var som om jag berättade om en film jag sett. Jäkla overkligt och schizofrent.
Har jag verkligen suttit hemma hos Ozzy Osbourne och lyssnat på hans trallande klockan 4 en lördagmorgon?
Och nej, jag har inte legat med karln - Han var redan då som en trött gammal folka utan gaspedal.
Men han va tokig och snäll. I alla fall en rätt konstig pryl att varit med om.
Det kom upp en massa gamla minnen och konstigheter. Lotta satt med vidöppen mun flera gånger. Ibland kände jag för att salta på lite för att få henne ännu mer chockad, men det behövdes inte. För det VAR helt enkelt IDIOTISKT galet att leva som liten blond svenska i L.A då.
Att jag överlevde bilfärden downtown när jag och RoseMarie låg gömda i baksätet på en Jeep och väntade på en drogöverlämning, mitt i natten.
Att jag lyckades köra full som en kastrull hem från krogen i FEM års tid utan att något hände. Aldrig att man ställde bilen och tog taxi. Bilnycklarna lämnades ju över till mig av killarna som parkerat och hållt koll på bilen i vilket skick jag än var i.
Konstigt också att åka på efterfest med folk man aldrig träffat 10 mil bort - utan betänkligheter. Ännu märkligare var att en kompis till mig hade en kille som betalade allt hon gjorde (sugardaddy) och därmed kunde vi ligga en hel dag vid poolen på Doheny Drive i Beverly Hills, medans killens städerska plockade inne i huset.
Och att ställa upp på skönhetstävling i förd endast en knallgul, pytteliten bikini, som man för kvällen fått låna av någon - bara för att få serveringsjobb (på samma ställe). Också konstigt.
Såna här saker skulle aldrig hända nu. Aldrig.
Och det betyder att om jag skulle gett mig själv råd som ung 19-åring, skulle jag fortfarande bo kvar i Solna och på helgerna lufsa ner till restaurang Edelweiss och kasta pil.
Hm...
Kanske bra att ingen stoppade mig.
Så tråkig vår lördagskväll hade blivit då...
Det som händer i familjen, stannar ALDRIG i bonusfamiljen.
Vi har förstått att allt vi gör och säger KAN bli analyserat, rannsakat och utkavlat hemma hos andra människor.
Nämligen hos de ANDRA FÖRÄLDRARNA till våra barn. Våra EX.
Inget härligt alls med det.
I "vanliga" familjer har man sina regler och sina tillvägagångssätt helt ifred. Är det t.ex någon av barnen som inte gillar läggtiderna, ja, då är det bara att gilla läget.
Om ens mamma älskar att laga frukost näck, ja då blir det familjens knäppighet.
Man springer inte över till grannarna och klagar. Inte heller skvallrar man om sånt till mormor.
Men om Hampus (min 11 åring) inte tycker att vårt toapapper är mjukt nog. Ja, då kan det lätt bli en grej han talar om för sin pappa.
Så vet hans pappa, mitt ex (och hans nya tjej), vilket snålfolk vi är som köper rivigt, enkelt toapapper.
Om jag en morgon säger till Nikki (Davids 10 åriga tjej) att vi måste spara bröd till pappa, ja då kan hennes mamma lätt få veta att barnen, när dom är hos oss, svälter.
Om William aldrig någonsin får se sitt Simpsons på tisdagar (eftersom jag bänkar mig vitt och brett framför Desperate housewifes), ja, då kan ju hans mamma få höra att William aldrig få se något!
För problemet att bli granskad så här ensidigt är ju att vi aldrig får ge VÅR version av någonting.
Så nu har ytterligare ett beslut gått under klubban hos Stamrinarna.
Nämligen att det råder SMS-förbud när man är upprörd och/eller osams med någon annan i familjen.
Det måste helt enkelt få en chans att lösas innan man som skitarg liten 10/11/13-åring, sitter rödgråten och förbannad med sin mobil i handen och SMS:ar den ANDRA föräldern tills fingrarna glöder.
En bit på väg till vårt privatliv kan man säga.
Sen KAN man ju faktiskt (i en bonusfamilj) köra sina knäppigheter den veckan man är barnfria...
Den äckligaste munnen ni sett!
Är inte detta är den mest vidriga mun ni någonsin lagt ögonen på?
Dessutom vill den äckliga ägaren använda tänderna till att ÄTA upp folk! Helst unga tjejer (såklart!).
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6081132.ab
Ni vet när man var liten (ja, eller förra helgen efter ett glas vin med bästisen) så höll man på att hetsa varandra med TVUNGET-leken.
Typ OM DU VAR TVUNGEN: Skulle du ligga med Tito Beltran eller slicka en Rottweiler i örat?
Svåra beslut och nära på omöjliga att tänka på eftersom man får kväljningar.
Den här blir nästan värre:
OM DU VAR TVUNGEN: Skulle du med flit slå ut bägge framtänderna eller kyssa äcklet ovanför?
Min sega kille
I vår familj pratar vi rätt mycket om det som komma skall.
T.ex att vi snart kommer att ha TRE tonåringar att brottas med. Bara tanken tar ju knäcken på en.
Och om det är så som alla säger att de lätta blir TOKtrotsiga skitungar när de kommer in i tonåren. ...Ja, då har vi åtminstånde en som kommer att göra oss gråhårig.
Nikki, som varit en stilla vind på Oceanen... Hon kanske förvandlas -likt exorcistenbruden- till en rivig, svartrockande markatta som kommer att tupera håret, pierca udda delar av kroppen och skrika "Ni fattar ju ingenting!" rakt in i våra öron. Kasta porslin och hänga ute för länge på kvällarna nätterna.
Hujedamig.
Men så har vi Hampus. Min kille. Han är den tröttaste (efter min lillebror), segaste och argaste av dem alla.
Han har så mycket känslor, som likt sin mamma, sitter utanpå kroppen.
Dem måste liksom UT! Så fort man blir ledsen - UT, så fort man blir förbannad - UT....
Jag fattar den biten.
Men han laggar (detta är ett språk som han förstår. Han HATAR när spel på datorn laggar) Det ska ta en massa extra tid åt allt som har med Hampus att göra. Vi tjatar, tjafsar och blir arga. Han blir ännu argare.
Det suras, det grälas och det slås i dörrar.
MEN...Det måste väl vara så att Hampus levererar ut pyttelite tonårsTROTS hela tiden?
Att han sen, när tonårstiden väl slår sina klor i honom, blir pigg som en lärka och lugnt kommer att hjälpa oss ta hand om de andra arga dörrsmällarna i familjen?
Fy tusan vad bra det kommer att bli.
HA! En egendesignad sida!
Äntligen!
Nu har jag lyckats fixa till det! Vad tycks? Bättre va?
Va tusan på tiden... Och grafiker ska man vara....
Ok, VEM röstar på denna MUPP? Kliv
Kolla varifrån!
Ok, VEM röstar på denna MUPP? Kliv fram. Erkänn. Och skäms! Kan inte fatta att jag måste se honom en fredag till.
Husbygge del 2
I går var jag och Stella och Hampus alldeles ensamma hemma.
Vi fick både städlust och lite senare baklust.
Det är roligt.
Då får man ju sin fikalust tillfredsställd på köpet!
Så vi körde ihop ett par supersmarriga chokladmuffins
http://www.receptcentralen.se/brod-och-bak/enkla-chokladmuffins/
Så stoppade vi ner dem i en väska tillsamman med kaffe (till mamma) och saft (till snorisarna) och begav oss till husbygget.
David blev glad som en lärka och överraskad!
Det är viktigt enligt mina barn - att överraska - så därför parkerade vi bilen vid granntomten och smög fram och fick då se detta!!:
Vi har väggar!
Fan vad duktig han är, MIN MAN!
HATA - en svordom?
Men mamma, så får man inte säga. Det är ett svärord!
Jag står i butiken och vi har en mojäng inkopplad som plingar när en ljus/laser(?) stråle bryts vid ingången.
Vi kallar den plingaren.
Helt plötsligt har den börjat plinga när ingen ens kommer in.
Första gången blev jag skräckslagen. Vårt jalusi var nämligen nerdraget. Så ingen KUNDE ens komma in och ÄNDÅ kom någon genom! Jag hörde det innifrån lagret och höll på att skita på mig.
(Har sett MÅNGA, läskiga filmer jag.)
Senare (efter ytterligare plingande helt utan anledning, stod jag och smög som en dåre i butiken för jag VISSTE att det var vakterna som busade med mig.
Fast - det var det ju inte.
INGEN är ens i närheten när det plingar!
Och som det plingar! Titt som tätt. När man just ska in och sätta på kaffe. PLING.
Man rusar ut - INGEN där.
Man ska precis klättra upp på översta hyllan på lagret - PLING. Man ramlar ner och flåsar ut i butiken. INGEN där. Snacka om att ropa VARG! För ibland ÄR det ju faktiskt någon stackars kund som står där.
Jag håller på att bli TOKIG!
Jag HATAR nu vår plingare!
HATA HATA ---
MINNEN
Jag fick ett sånt märkligt minne att komma till ytan häromdagen. Helt plötsligt befann jag mig utanför ett hyreshus på Klippgatan i Solna. Jag är runt 14 år och vi ska på fest. Jag, Johan "Kempen" Kempendahl och några till, som jag lyckats glömma bort. Vi har gått från Solna Centrum och jag är enormt kissnödig.
Detta är anledningen till att minnet kommit upp. Brukar faktiskt kunna gå på toaletten när nöden så kräver, men häromdagen satt jag i en bil och det körde ihop sig med köer. Ni fattar.
Jag blev - liksom för 100 år sedan OTROLIGT- ÖVER GRÄNSEN-kissnödig!
Man är först kissnödig, sen jättekissnödig och sen, när man närmar sig en dörr med ordet WC på, ja, då släpper allt och man blir OTROLIGT-ÖVER-GRÄNSEN-kissnödig.
Om då toan är upptagen eller så....Ja då är krisen där.
Det var det som hände, där i Solna.
Vi skulle in bakvägen, via en källardörr upp till festlägenheten. Vi kommer fram till huset - jag, nära spasmer, och dörrjäveln är låst!
Ingen fattade hur illa det var med mig. Kommer inte för mitt liv ihåg vem som hade festen eller vad jag gjorde där. Kom vi ens in?
Minnet stannar vid dörren, som är låst...
Skulle vara trevligare att komma ihåg hur min första jordgubbe smakade.
Vem fan kom på HÖSTLOVET?
Hur då menar du?
Ja, det är ju HÖSTLOV!
Jag har inget höstlov. Jag har ALDRIG på NÅGOT av mina tidigare arbeten haft höstlov.
VAD ska jag göra med en vecka då den stora gråa väggen utanför fönstret låter en ständig regnmist flyga omkring i luften. Inte tillräckkligt för att dra fram ett paraply men alldeles nog för att man ska bli krullhårig och få svart mascara under ögonen.
Skit är det.
Det borde döpas om till "Barnfamilj-med-tokmycket-pengar-som-drar-till-sitt-landställe-i-Thailand-LOV.
För inte tusan tar man ungarna i hamporna och drar in i Småländska barrskogar och går på nån HÖSTexpedition inte.
Nej, svarar jag, Stella är INTE ledig. Hon vill inte ens ha nåt tråkigt höstlov. Så det så.
