Så var det dags igen. Att gå och rösta. Att bidra till vårt demokratiska samhälle. Kul.
Jag och förstagångsväljar-sonen kör en förtidsröstning.
Jag känner mig fett taggad och nöjd att få med seg son och peppar så mycket jag kan innan.
 
Så kommer vi in. Och vi får (såklart) tre olika kuvert att använda.
Tre.
Juste! Vi ska ju inte bara välja in folk i Rikstagen utan även till Landsting och Kommun. Såklart.
Bara det att jag är så dåligt förberedd att skämskudden skulle behöva åka fram.
Sonen stirrar på mig.
"Vad är det här?"
Farbrorn som är så fint behjälplig förklarar för honom att det är tre olika val att lägga sin röst på.
Jaha.
Vi läser de olika namnen på valsedlarna och jag ler lite hoppfullt mot mannen, som inte ser ut att kunna ge nån vink här.
I en perfekt värld skulle jag naturligtvis slita fram telefon och googla mig igenom åtminstone några stycken kandidater, för att kunna ta nåt som helst grundat beslut. Men utanför sitter hunden och skäller febrilt och vi stressar istället in i båsen med massa olika valsedlar och kuvert i händerna.
Det här blir flummigt.
Men var det inte nåns mamma som ställde upp i Landstinget? Vad tusan hette hon? Vad kan en mamma heta?
Har helt ramlat bort. 
Kryssar till slut i en som känns trygg och åldersmässigt adekvat för uppgiften.
En kvinna såklart.
Meh?! Varför? Vad håller jag på med? Jag som inte ens gillar inkvotering. Tycker ett jobb ska vara förbehållen en person som är mest lämpad för det och inte för att hen har ett visst kön.
Och här står jag och tycker att det är för lite kvinnor (typ på alla maktpositioner) och tänker därmed hjälpa till att rösta fram en. Varesig hon är en psykopat eller inte.
Men hur många kvinnor är det egentligen? Det är väl oftast män ändå? 
Jo men så är det. Och så får det bli.
 
Så grattis Eva. Du fick min röst. Du är bäst. Kör hårt.
 
 
förtidsrösta, rösta, valet2018,

Kommentera

Publiceras ej