Min stora unge är kanske den segaste som finns just nu. (Förhoppningen är att det är övergående och att han snart lämnar den här låååångsamma eran bakom sig.)
Men under tiden får jag tuppjuck av att man tex. kan släntra upp till köket 8:20 och lugnt ställa sig och göra GRÖT när man börjar skolan 9:10 PÅ ANDRA SIDAN STAN!
Ibland, när ungen bara står och då menar jag STÅR vid köksbänken, kan jag inte hålla mig och säger nåt (såklart lite i förbigående) som "vad är det du väntar på?" eller "Har du inte bråttom nu?"
Och då är det som att jag är den största korkskallen i världen och han kan utbrista:
"Men mamma SEEEER du inte att jag väntar??? Kolla min gröt! Ser du...Den är för lös!!! Den står liksom Å DRAR SIG SERUVÄL!"
Nämen såklart. Gröten måste ju va alldeles perfekt. OCH DU KOMMER FÖRSENT!!!
 
Väldigt enerverande. Somliga påstår att det är hela 90-talist gänget som är funtade såhär. Vi gjorde ett helt decennium av kids som tror att allt löser sig självt och det liksom är dom som världen kretsar runt. Kan det vara så enkelt?
Härom veckan lovade son och hans kompis att de skulle sökas extrajobb och därmed behövdes CV skrivas ut. 
Ena dagen var skrivaren i skolan trasig.
"Vi fixar i morgon" Lovar asså"
Nästa dag skulle det ringas lite samtal till matbutiker.
En butik svarade inte. Då skulle man testa igen i morgon.
Looovar asså. På riktigt.
Tredje dagen fick killarna namn på en butikschef. Det var som att vinna på Lotto. KUL. Nu skulle det skrivas personligt brev.
I morgon altså, lovade dom.
 
Det kryper i kroppen. Jag vill bara fixa CV:t, skriva ett satans brev, ringa ner till butikschef Lotta och boka en pytteliten snabb intervju. Men såklart. Nu är det inte någon curling här längre och killarna måste ju klara sig själva för guds skull. Men ändå...!!!! 
 
Problemet är att just dessa två råkar vara galet charmiga för övrigt så det går liksom inte att få ihop dom.
Dom har goda intensioner med sopigt eller snarare obefintligt driv. Jag suckar en hel massa och höjer på ögonbrynen i förvåning för det är ju alldeles otroligt att kunna leva så OBRÅTTOM.
 
Jag får en klapp på axeln och ett "Vi drar till gymmet nu, andas mamma, de där löser vi sen. Vi lovar!"
 
 
 
 
tonåringar,
Min son har aldrig, och jag menar ALDRIG tyckt jag är pinsam eller på annat sätt bortgjord som mamma.
Men mina döttrar! Wow!
Bonusdottern kan säga till mig om lite allt möjligt som inte går för sig, tex att man uttalar KIK (ChatAppen) som KICK inte KIIIIK. Väldigt viktigt.
Och hon har absolut sista ordet angående hur mina ögonbryn ska plockas och hurvida jag kan ha vissa plagg.
 
Och min 12-åriga dotter kan knappt ha mig som mamma längre. Jag är sååå PIN!
 
Häromdagen hade jag tänkt att uppdatera min blogg och min dotter släntrar in och undrar vad jag gör. Jag svarar att jag ska blogga lite.
Hon bryter direkt ihop och skrattar tills hon nästan kvävs.
"Va, bloggar DU?? Mamma, du är snart 50!!!"
 
Jag har bloggat sen du satt på toa och ropade "Klaaaaaar". Har du missat det?
Här kan man tänka att hon skulle inse det coola med att ha en mamma som är FÖRE andra med nåt. 
Hon ser det inte så.
 
En annan sak hon inte ser nån tjusning med är mina byxor, hon plötsligt upptäckt att jag har.
 
"Men mammmaaaaaa! Alla kommer titta på dig för det är typ UNGA tjejer som har såna!! Dom är JÄÄÄTTEEE inne bland dom, för man får mer rumpa å de!"
Alltså!
Det MÅSTE gå att dela vår värld av smink, jackor, byxor, hårfärg och allt. Eller måste jag tänka på min ålder mer? Att liksom tänka Chanel ist för Victoria Secret?
Inte springa på Hollister utan hålla mig till Lindex eller kanske Vero Moda. Funkar det? Man vill ju inte se ut som en som inte har koll....Hm.
 
NÄ, Jag tänker inte byta mina byxor för att några fjortisar utan rumpa helt plötsligt "måste ha" dessa! Jag har haft dom i flera år och dom är FETT SKÖÖÖÖÖNA!
Dessutom sitter dom bättre på mig än dom flesta snorisar kan jag lova. Så BOOM!!
 
 
 
 
 
pinsamma mammor, tonåringar,
Att få ihop en bonusfamilj har säkert alla fattat inte är helt plättlätt. Jag har skrivit om min resa och nu gör Felix och Moa Herngren det i serien Bonusfamiljen.
Det är inte nog med alla exfruar och gamla pappor som ska in och klampa i den nya familjen (såklart), det är ju även en sjuhelsikes resa för alla barn. Det ska ju fixas en ny rangordning och alla ska testa sina små gränser hit och dit. Det kommer handla om olikheter och orättvisor. Om trevliga vanor och skitdåliga ovanor.
Det är massa fartgupp och berg som bonusfamiljen ska över.
Vem ska gå på föräldrarmöten. Om biopappan inte kan, är det ok att bonusmamman går? Beror det på vems vecka det hamnar på?
MÅSTE biopappan komma på barnens födelsedagskalas hos er?
Vad händer om barnet blir sjukt? Vilken plats får en bonusförälder ta? Åka in akut? Gå med till vårdcentral? Ta febern?
Det tar låååång tid att få allt på sin plats - om man har turen att allt hamnar på sin plats. Ibland går det helt enkelt inte. 
(Då kanske det är bättre för alla att leva som särbos istället.)
Men om man nu lyckats få ihop sin bonusfamilj och alla inblandade håller sig trevliga så är det naturligtvis långt ifrån säkert att detta håller livet ut. Precis som en "kärnfamilj" kan det gå åt pipsvängen. 
 
Jag har turen att min bonusdotter är i övre tonåren och själv bestämmer att hon vill hänga med oss. Men lika gärna kunde hon varit yngre och varannan helg hos sina respektive föräldrar. Vem av dom hade låtit mig få en helg ibland? 
Jag vet att "Stjärnfamiljen" Läckberg och Bingo Rimer och Katrin har en fantastisk inställning till detta. De har fått ihop nya familjer med de mest öppna och förstående ex och nya partners som en enda idyllisk, kärleksröra. 
Men tyvärr tror jag inte det är så för alla.
 
När skilsmässan är ett faktum så är det nog ganska rimligt att man skiter fullständigt i vad som händer han/hon som ska ut ur ens liv. Mitt bland separationsångest och tjafs så kommer de allra flesta inte planera in några umgängen åt sina barn med exet. 
Troligast är att bonusföräldern och eventuella bonussyskon helt enkelt fasas ut ur barnens liv. 
 
Hur många barn kommer växa upp med föräldrar och barn (bonus/styv/extra/bio och allt) som de sen hux flux inte får träffa mer?  Hur blir det för dom? Och har dom otur kommer det kanske en ny vuxen in i deras liv och historien upprepar sig. 
Hur många föräldrar kan fixa en stadig, trygg, kärleksfull uppväxt medans folk barnen tytt sig till bara försvinner....
 
 
Något jag hoppas Moa och Felix spinner vidare på sen. Om och när sagan är över.
 
 
Inte en självklarhet att bonussyskon får ha kvar varandra efter en skilsmässa, men de här två fixar det.
bonusbarn, bonusfamilj,