Häromdagen när jag och hunden råkade skrämma upp ett rådjur på vår morgonpromenad, blev jag mycket berörd över faktumet att den inte hade någonstans att ta vägen.
Han (nej, jag kan ju inte va säker men vill gärna att det ska va en han just nu) sprang iväg upp mot våra radhus. Och där inne vet jag ju att det endast finns pyttesmå trädgårdar och trafikerade vägar till och från området.
Jag ville nästan springa runt alla hus, möta upp honom och sen mota ner igen mot den lilla dungen han kom ifrån.
Men sen när jag tänkte efter så finns liksom inte så mycket bättre alternativ.
Nere vid stora vägen har skogen tagits bort. Där står nu två stora hyreshus, mitt bland villor och radhus. Vägen bort mot golfängarna är också under ombyggnad. 
Vi blir ju fler och fler här i Villastan, så vi måste ha en ny väg såklart - genom skogen.
 
Så får jag reda på att även den närmsta lilla plätt av skog också ska bebyggas.
Några som har protesterat har fått svar att vi måste vänja oss vid att Stockholm växer. Och att många vill flytta in i området.
Detta gör mig galen. Varför inte låta de som vill hit, köpa ett befintliga hus/radhus och bevara det som man gillade från början med detta ställe....Typ att det ligger vid vatten och har lite ytor med NATUR. (!) Inga höghus. Ingen stadskänsla.
Nej, istället ska vi klämma in lägenhetsbyggen på våra få gröna ytor. Så att alla kan få komma hit. Ja såklart för det är väl så vi vill ha det i Sverige? Att alla sitter och trycker på samma plätt.
Vi tycker tydligen att det är helt ok att folk lämnar glesbygder och andra ställen med mer LUFT.
Urbanisering pratas det om hos politikerna (eller kanske mest hos de stackarna som inte får ha sina postombud eller vårdcentraler kvar). Men vad tusan gör vi åt det?
 
Jag kan bara tänka mig hur det gick till för denna detaljplan att komma igång. Nån sprättig projektledare som åker på besök hit med sitt byråkratgäng. Hittar en enda liten grön dunge kvar på hela vår gata:
"Nemen se här! Här har vi nåt som ingen verkar använda. Ser ni? Perfekt att bygga 4-våningshus på ju!" Han klappar sina tjocka händer av förtjusning.
"Bara en massa kottar och skit på marken och titta, man ser ju solen igenom här. Herregud! Ser helt öde ut och bara en stig att gå på! Men huligen."
 
Får baxa in rådjuret i bilen nästa gång och ta mig till nåt område norr om Gävle.
Så åtmistone han får lite luft, som ingen just andades ut.
 
 
 
 
hus, nybygge, stockholm,
Nu börjar det kännas pyttelite jobbigt. Och stressigt.
Jag älskar verkligen när det händer saker och när man får JOBBA. Massor med möten och fyrkantiga socialtanter blandat med BUP-besök och utredningar. Abslout. Släng in några föräldrarmöten och lite verandabyggen.
Allt funkar samtidigt och jag mår finfint.
Men nu behöver jag hitta stop-knappen eller...HUR klonar jag mig själv?
 
Min son drog nämligen på sig ett VIRUS-FROM-HELL tillsammans med sina streptokocker och sin feber förra veckan.
Jag blev förvånad när han blev inskickad till Akuten, istället för en medicinkur från Vårdcentralen med sig hem till sängen.
Och när de ville lägga in honom blev jag både orolig och lite "vafan-händer". På med slangar och dropp. Blodprov och tester. Ungen va verkligen sjuk. På riktigt.
Ungefär samtidigt har jag tre jourbarn som alla behöver något. Tandläkartid, nya gummistövlar, umgänge, upphämtning, lämning, dagisfika, möten och annat smått och gott. 
Problemet är ju att sonen (på sjukhuset) inte fyllt 18 år. Det innebär att han behöver en vårdnadshavare vid sin sida. Hela tiden. Såklart. 
Jag och pappan trixar med våra andra barn, våra respektive och våra liv för att flaxa omkring omlott på avdelningen för sjuka barn.
Och vi märker ganska snart att man MÅSTE flaxa omkring, låta högt och kämpa för sonen HELA tiden.
Ett ex:
Doktorer inkl sköterskor och nåt biträde går ROND runt 10.00
"Hej hej" Vi märker att du inte svarar på medicinen vi gett i natt så vi tänkte sätta in bluttan blattan istället och sen ta lite nytt prov och eventuellt testa med blablabla."
"Jaha. ok", svarar sonen likgiltigt. (Som ju är urtypen av tonåring med lite lagom seg hjärna, utöver sjukdom)
 
Sen tar det det två timmar! Händer INGENTING
 
Jag ut från rummet, letar upp någon i vit rock.
"Hej du, jag undrar lite över det som rum06 skulle ha..."
Svar: "Har han inte fått det än?" Oj, då kommer någon snart"...
PRECIS.
Man måste vara frisk för att vara sjuk, va det nån smarting som sa. Alternativt kan man ha en mamma med liten släng av "Nu, nu eller NU" diagnosen.
 
Allt tar SÅN tid. Får SPUNK!
Nu har jag märkt att personalen liksom försvinner iväg när jag anländer till sjukhuset på morgnarna. Jag tycker mig se en hel hop vitrockar men när jag kommer längre fram är de puts väck.
Ger mig tusan på att jag är jobbig. Fast skönt nog bryr jag mig inte utan ska från och med i morgon leta upp dom direkt. I köket, bakom amningsmaskinen, i skrubbar...
Fråga direkt: "VAD HÄNDER i rum 06? 
Det här måste vi lösa nu. Jag har nämligen ett liv utanför sjukhuset. Mammor ringer, mormorar ringer, socialtjänst ringer, förskolor stänger tidigt (såklart!), dottern behöver matsäck i morgon (nemen vad trevligt), jourbarns telefon går sönder, och nu är jag här och tänker fixa min son. HUR GÖR VI?
Heja heja!
 
 
 
 
sjukhusvistelse,
Jag säger bara herregud.
Bara att ha en sån grej som städdag. Samtliga hushåll i vårt lilla radhusområde (eller det är nog rätt stort nu när jag tänker efter) får gul stor lapp i brevlådan som säger att nu ska det ske.
Vi ska samkväma (bara det ordet sam-kväm) i en slags utomhus-städning av allmänna utrymmen. Tillsammans.
Det här kan bli hur käckt som helst. 
Jepp.
Eller så möts man med sina krattor, spadar, sopar och gud vet vad och får nån jäkla skituppgift som att kratta löv ur de lömska taggbuskarna precis vid garagen.
I småregnigt väder.
Precis vad jag tänkte göra med min lediga lördag. Tjohoo.
Men det blir ju fint. Sen. 
Så jag sätter fart.
Ser då till min förskräckelse att några ur styrelsen sågar ner grannens ståtliga Thujor.
En annan granne upplyser mig om att det tydligen kommit in klagomål från en (!!) person om att just Thuja-grannen har satt dessa växter lite UTANFÖR sin mark. Så därför har styrelsen beslutat att de måste bort. Istället blir det alltså kalmark där små bajspåsar, petflaskor och andra roliga saker kan blåsa in.
WTF???
Jag (som tänker samtidigt som jag agerar) rusar dit och säger
"STOP, va håller ni på med?"
Stressad styrelsekille: "Vi måste ta bort det som är utanför deras mark, man kan inte komma och ta föreningens mark och göra till sitt. Fast det ligger så här i en hörna där ingen går" Tänk om alla gjorde så"
(Ja, hjälp...världen skulle gå under)
Jag: "Så en person vill ha rättvisa här och förstöra lite för dom som planterat så här fint?"
Ännu mer pressad styrelsekille: "Precis"
Jag: "Så du menar att det här indirekt är min mark? (En tanke har redan format sig)..."Då protesterar jag mot det här! Jag vill ha kvar buskarna här och inte ha nåt fult kalhygge att ta hand om"
 
Som tur är har vi egentligen snälla, tillmötesegående folk i vår styrelse, så min vilja gick igenom.
Thujorna fick lite mellanrum, men de flesta står ändå kvar där i backen nedanför grannens tomt.
 
Thujagrannen va tusenfalt tacksam, regnet upphörde och efter några pyttesmå svordomar hade nästan alla löv lämnat taggbuskarna från helvetet.
Vid korvgrillningen (den gemensamma) spanade jag efter VEM i helsike som kan tänkas va så in i bomben avis på 2 kvadrat, bakom ett garage, att man anmäler saken. HEN skulle jag GÄRNA prata lite med. Bara lite...över en korv och lättöl. Det skulle bli samkväm det.
 
 
 
 
 
 
hus, städdag,