Jag fattar inte hur jag ska få bra värme inomhus. Speciellt när jag ska sova.
I förrgår vaknade jag av att det var så in i helvete varmt att jag höll på att tuppa av.
Sänkte sålede jag värmen och i natt.. Ja, då var det precis tvärtom. Låg i fosterställning med raggsockor och två täcken, nästan längtandes efter en stor, varm man som kunde hålla om. Fast bara nästan. Låg mest och irriterade mig över det satans elementet, som ska va så märkvärdigt att få till. Ja, jag VET, det heter inte element. När jag skulle köpa in fanskapet på Bauhaus, tittade killen på mig, lutade huvudet lite på sned och sa " Du menar en RADIATOR?"
radiatorn har tydligen en inbyggd termostat. Men det ska naturligtvis inte vara så tydligt att det står några grader där. Nej, det finns en ratt med en ring runt som blir grövre åt höger. Vad betyder det exakt? Har man tyckt det räcker med att det blir varmare om du vrider åt höger? 
Extra känslig är den också, märkligt nog. Om jag rör den en pytte milimeter, så vips blir det stor skillnad i rummet.
Finnns ingen logik alls. 
Nu blir jag smått irriterad på namnet också. Varför kan saker inte bara få heta det dom heter?

När jag köpte hus fick jag en lektion i vad man skottar snö med. Inte tusan heter det spade. Inte heller snöskottare eller snöskyffel. Nej då. Den jag fick med hem heter snöraka. Klart det gör.

Visste ni att det inte heller heter kran? Inte egentligen. Inte om du behöver köpa en ny.
För då tittar försäljaren lite fint på dig med en sån stackars-du-som-inte-fattar-blick och säger med drypande snäll röst: "Du menar BLANDARE?"




element, grader,
Nu när jag läser kommunikation och om olika samtalsformer blir jag smärtsamt medveten om hur illa det varit ställt med mina samtal i olika relationer.
Inte sällan har jag kastat tillbaka sånt som jag ansett vara ofördelaktigt för min egen del. Har tagit det som kritik, som först ska behandlas med ett artelleri av försvar och sen en pajkastning tillbaka i form av "Kolla på dig själv" och "Du då...Du är inte mycket bättre!" 
Och alla de gånger jag inte förstått hur min partner INTE BARA KAN FATTA vad jag menar. Diffusa budskap, där jag blir sjukt irriterad över den tröga människan som inte tolkar exakt så som jag antytt. Han eller hon BORDE ju fatta. Utan att jag egentligen sagt hur jag vill ha det. Mmmm. Juste.
Eller som när någon i min bekantskap, pratar på om någonting och min hjärna börjar fylla i det personen (kanske) ska säga härnäst. Jag vill liksom hjälpa till att komma till saken. Hjärnan är uppbyggd för att klara att ta emot ungefär 500 ord/minut, medans de flesta (normala) människor pratar med 150 ord/minut. Ja, då finns det liksom ett glapp här där man blir lite stressad, om man heter Alex. Min ADHD hjärna behöver liksom veta vad personen svamlar om fortare än den kan leverera.
Och om folk dessutom pratar långsammare än 150 ord... ja, då blir det, för de allra flesta, besvärligt. Det blir svårt med koncentrationen och vi blir upptagna med att fundera över vad som är fel på människan.

Det här är inte helt enkelt. Och inte vill man bli överdrivet kommunikativ heller.
Fast den risken torde vara rätt liten.

 




kommunikation,
Jag vill så gärna använda hela mitt språk men fastnar, som en segpropp i det mest vanliga ord och uttryck jag använt mig av hela livet. (Nåja, jag kan ha utvecklat mig lite sen bebisspråket, gudbevars, men annars så är jag trist nog fast i mina egna uttryck. )
Jag kan lära mig nya träffsäkra ord, som jag tänker att jag vill använda. Men lika snabbt som jag fattat vad ordet innebär, så har jag lagt det så långt bak i min ordkö att den liksom aldrig kommer längst fram. Frustrerande.
Även uttryck som sköna vänner slänger sig med, som jag faller för, försvinner. Sen kommer den ursköna kompisen och säger det här härliga uttrycket IGEN och jag säger åt mig själv att skärpa mig, och faktiskt komma ihåg till nästa bra tillfälle. När jag sen går runt hörnan ramlar uttrycket iväg, bakom bakre hjärnloben. Hopplöst.
Det kan vara samma sak med allt man försöker lära sig efter 45 års ålder. Är det glömska eller bara att min hjärna inte orkar springa iväg längst bak och skaka fram allt som bör ligga där?
Ingen aning.
Men irriterande är det. Jag har ju också invanda ord som är problematiska. Jag behöver pausa och tänka till innan jag klämmer ur mig ordet BOMULL. Annars vet jag att folk skrattar. Jag säger det med U. och så härmar dom "BUMUUL" Haha. Jättekul varje gång. Men jag förstår. Det finns andra sega ord.
Jag kan tex. inte komma ihåg hur man använder "förekomma" korrekt. Är det bättre att förekommas? Eller vill jag förekomma? Varför kan det inte heta föregås? Det är ju nåt som ska komma innan nåt - så man kommer först och hinner stå beredd. Man går och man kommer. Inte samma sak alltså.
Många fina ord som just nu seglar omkring bland mina vänner, på radion och i filmer som jag kommer, KOMMER att använda. Jag tränger in dem först i kön:
Mojja (Mojja runt med en känsla för att bearbeta ordentligt)
Marinera (Inte helt olikt Mojja. Man låter ett budskap vila lite hos mottagaren, för att få svar senare)
Slemtomte (en tafsande pajas)
Aboo (När du kommer upp på morgonen och någon tagit de sista kaffemjölken)
Aboow ( När du får en present och inser att det är en ny bil)
I uttropssväg skulle Fittors skymning va kul. Fast jag använder ju inte såna ord, så det får bli att lägga just den sist.
Har ni några ord eller uttryck jag behöver byta ut mitt eget trista ordspråk med? Kom an bara!


 
 
språk,