Så var det dags igen. Att gå och rösta. Att bidra till vårt demokratiska samhälle. Kul.
Jag och förstagångsväljar-sonen kör en förtidsröstning.
Jag känner mig fett taggad och nöjd att få med seg son och peppar så mycket jag kan innan.
 
Så kommer vi in. Och vi får (såklart) tre olika kuvert att använda.
Tre.
Juste! Vi ska ju inte bara välja in folk i Rikstagen utan även till Landsting och Kommun. Såklart.
Bara det att jag är så dåligt förberedd att skämskudden skulle behöva åka fram.
Sonen stirrar på mig.
"Vad är det här?"
Farbrorn som är så fint behjälplig förklarar för honom att det är tre olika val att lägga sin röst på.
Jaha.
Vi läser de olika namnen på valsedlarna och jag ler lite hoppfullt mot mannen, som inte ser ut att kunna ge nån vink här.
I en perfekt värld skulle jag naturligtvis slita fram telefon och googla mig igenom åtminstone några stycken kandidater, för att kunna ta nåt som helst grundat beslut. Men utanför sitter hunden och skäller febrilt och vi stressar istället in i båsen med massa olika valsedlar och kuvert i händerna.
Det här blir flummigt.
Men var det inte nåns mamma som ställde upp i Landstinget? Vad tusan hette hon? Vad kan en mamma heta?
Har helt ramlat bort. 
Kryssar till slut i en som känns trygg och åldersmässigt adekvat för uppgiften.
En kvinna såklart.
Meh?! Varför? Vad håller jag på med? Jag som inte ens gillar inkvotering. Tycker ett jobb ska vara förbehållen en person som är mest lämpad för det och inte för att hen har ett visst kön.
Och här står jag och tycker att det är för lite kvinnor (typ på alla maktpositioner) och tänker därmed hjälpa till att rösta fram en. Varesig hon är en psykopat eller inte.
Men hur många kvinnor är det egentligen? Det är väl oftast män ändå? 
Jo men så är det. Och så får det bli.
 
Så grattis Eva. Du fick min röst. Du är bäst. Kör hårt.
 
 
förtidsrösta, rösta, valet2018,
Den här sommaren kommer gå till historien som en fantastisk tid med hejdundrandes värmebölja. Faktiskt varmast i mannaminne (och sedan mätningar startades, på typ 1800-talet). Jättefint. Trevligt. 
Men inte för mig.
Jag har ju liten jourbebis sedan dag ett av denna värmebölja. En liten nyfödd, som inte tycker det är nice att vara själv. Nånstans. Vill liksom känna hud och hjärtslag. Hela tiden. Jag fattar det. Men när värmen inne (och ute) känns som 48 grader är det tufft med minikamin att bära runt på. 
Dessutom har jag visst hunnit bli prick 50 år och därmed, som ett brev på posten, startat igång vallningar från helvetet. På nätterna har det varit så varmt att jag vid matning av lilla telningen tror jag ska svimma. Sitter helt blickstilla och andas så lite som möjligt för att spara energi och slippa bli varm. Har funkat sådär. I mitt sovrum mätte vi 27 grader mitt i natten.
Inte ens hunden vill ut.
Henne släpar jag runt på kisspromenad, med tungan hängandes en decimeter. Det är inte ok.
 Det är tydligen inte ok att klaga heller.
"MEN vilket väääääder vi har" säger folk jag träffar förtjust.
"Njae...inte så kul just för mig. Skulle önska det va svalare"...
"Nu ska vi inte klaga på värmen!"
JO för tysan. Det ska vi. Inte nog med att jag svettas som en maratonlöpare, det är också förjävla torrt överallt. Gräset, jordgubbarna, asfalten. Allt! Det sprakar om marken och ingenstans blir det svalt. Folk ska absolut grilla, och tuttar därmed eld på skog och mark.
Hett som en bakugn.
I bilen, på bussen, i stan...Överallt är det hett och folk lunkar omkring och osar svett. 
Det är inte kul längre. Inte nån stans.

Kör regndans senare idag om nån vill joina.

PS! Har nu satt igång den satans värmepumpen som ju, som några fint påpekar, även kan köra kallt. LJUVLIGT!
baby, sommar, varmt,