Jag är så sjukt tacksam att vi hade stora barn när vi gick isär.
Hade vi haft småttingar hade det blivit svårt för mig att ta plats i bonusbarnets liv. Det finns säkert altruistiska mammor och pappor därute som skulle kunna tänka sig att ge bort en barnhelg kontinuerligt till Exets Ex...Men jag tror dem är väldigt få.
Snarare är det nog så att barnen träffar bonusföräldern ett par gånger (om nu det funkar ens) sen tynar det där bort. Bort med det som ändå inte va blodsband. I vissa fall en lättnad. I andra en katastrof.
För bonusföräldern som bott med barnet i flera år och såklart för barnet som förlorar en vuxen som eventuellt (och förhoppningsvis) betytt massor.
Man har ingen rätt till sina bonusbarn. Och i barnkonventionen står ingenting om barnens rättigheter att träffa människor som har uppfostrat dom ens i 15 år...
Och då har vi inte ens börjat prata om sorgen för (eventuella) bonussyskon som splittras. För oss går det fem år - för dom går en halv barndom. Som dom haft tillsammans. 
 
I mitt fall bestämmer min bonusdotter helt själv när hon är med oss och kommer och bor här när hon vill, eftersom hon är 16 år.
Till min stora glädje. Och troligen ännu mer till mina barns glädje.
 
 
 
 
 
bonusbarn, skilsmässa,
När en person bestämmer sig för att sticka kniven i sin familj och sedan liksom bara får flyt - Jobbar med goda vänner, hittar nån att ligga med direkt, köper ny flashig bil, flyttar till skön lägenhet, tränar och har det allmänt glassigt -
Medans den äkta hälft som man skar bort kämpar med nytt (gammalt) hus, ledsna barn, ofrivilligt ensamliv och hela satans självkänslan, ja då är det lätt skrika ORÄTTVIST!

Det kanske är där i det ligger. Att det liksom inte är rättvist.

När ska han få sitt straff liksom. När ligger HAN vaken på natten och undrar vad han har gjort?
Är man barnslig om man sticker en woodoodocka full med nålar i den mellersta regionen?
Ett litet pungbråck bara?

Kommer jag må bättre, eller till och med TOPPEN, om han blir en impotent ensamvarg med mycket öronhår?

Förmodligen.
Mannen/kärleken/idioten jag var gift med i över 7 år ville bort från alla barn.
Nu har han en tjej med två småbarn.
Han friade till mig på en strand på Tenerifa.
Nu är han på samma ställe med henne.
Han hatar badhus. (Har aldrig ens sett honom ta med sina egna barn).
Nu åker han och busar för fullt med henne och hennes barn i badhus (förmodligen med lika många bacilusker som brukar finnas).
Han ville ha pengar (vi behövde sälja huset).
Nu säger han att pengarna är slut.
Vafan är det som händer? Vad är sanning?
Om människan bara hade satt sig ensam i en hydda nånstans i Malysia hade jag fattat hela grejen. Då hade det vägt upp all skit i samband med skilsmässan. Han hade ju fått ro, den stackarn. Istället kör han en jävla 10-års repris! 
Nu får jag sluta att va besviken.
Nu måste jag bli ARG. Arg över att blivit utnyttjad och dumpad. Arg för att mina barn blev splittrade. Arg för att han hotade mig till ynka 450 000 kronor när huset gick för 8,4 miljoner. Arg för att jag behöver laga ett jävla stuprör själv.
 
Sen ska jag sluta bry mig.