Nu har det hänt igen.
(Och nu måste jag skriva i historisk presens som alltid...)

Vi ska hem till Age och Ullis på middag. Det är en alldeles vanlig måndag. Spontant (för att vara oss, endast inbokat sen i fredags...) och alla är lite småtrötta. Speciellt Age som nästan ställer in för att det dessutom är nån fotbollsmatch på TV och hans kompis Ronny hotar med att komma över och vräka sig i deras soffa.
Jag vägrar. Vi har Age/Ullis-abstinens och behöver helt enkelt denna kväll med dom.
Så vi åker till Hässelby.
Age lagar mat, som vanligt. Men det är nu det blir sådär INTE-vanlig-måndags-middag.
Han drar nämligen till med kronärtskokkor till förrätt, någon härlig couscousrätt, toksnyggt upplagt på en bädd av romansallad.
Mannen och jag blänger på honom. Det här skulle ju bli en VANLIG måndag utan en massa jobbande i köket.
Utan de lyxiga och utan krusiduller.
Annars får vi ju dåligt samvete.
Då drar han, som en trollkarl, fram efterrätten. Den ser ut så här:
ännu en efterrätt att älska
Age meddelar att det är en fluffig mascarpone rätt med färska fikon och ringlande conjakssirap.
PÅ EN VANLIG MÅNDAG!

Och detta har hänt förr. Eller vad sägs om skaldjursplatå en tisdagkväll i maj? 

Vi säger att Age och Ullis inte varit hos oss på länge pga att vi inte har plats i lägenheten men nu fattar väl alla att det egentligen handlar om PRESTATIONSÅNGEST gånger 10!

Greta har ett unikt (tror hon) gossedjur som hon stal från min guddotter när hon var blott 1 år gammal.
Vi var och åt en härlig middag och när vi skulle bege oss hem ville Greta inte lämna denna giraff (som vi tror att han ska föreställa, minus den långa halsen). Hon sa "RAFFE" ungefär i samma veva hon lärde sig säga "mamma".
Under åren som gått har vi alla lärt oss hur otroligt viktig denna varelse är. Såklart Raffe ska med på restaurang, till mormor, på resa till Turkiet osv.
Någon gång när Greta var runt 3 år så sa Mannen (av ren vana att ingenting görs utan Raffe) Kanske Raffe ska få smaka lite också? Gretas svar kom direkt:
Va? Raffe kan inte ÄTA, - han har ju INGEN MUN!!
!
Nej just det. Så förståndigt och kanske lite för klokt. För att vara så liten.
Men så i morse, när Greta kom på att det är Åka-till-Pappa-helg, skulle hon packa sin väska. Och som vanligt slängde jag Raffe till henne där hon stod i hallen.
Men nej mamma, Raffe ska stanna hemma.
Ska han? svarar jag häpet. Varför då?
För han har ju varit hos pappa så många gånger och det har aldrig NALLIS. Så nu ska han få följa med. Raffe kan vila i min säng, för han verkar också lite sjuk!

Jaha, så han kan inte äta, men vara hängig kan han.
Alltid bra att veta.

Hängbjörk idag...

Jag vaknar ibland med armarna över mitt huvud. Händerna ligger liksom på kudden och vilar helt nöjt.
Jag blir så trött på det här tilltaget jag håller på med om nätterna.
Det är så oskönt och förbaskat jobbigt att komma ur.
Armarna lyder liksom inte när man legat så ett par timmar. De har kopplats ur nånstans vid axlarna. Jag försöker få tyst på radion brevid men har ner allt annat som ligger där istället. Böcker, lite ljus, glas med vatten. Mina händer känns inte som mina. Far omkring helt okontrollerat. Helt hopplöst.
Varför blir det så här?
Jag vill inte ligga med armarna över huvudet ens i vaket tillstånd, som en pompös gammal beserwiessergubbe.
Jag vill ligga fint i tjejig, lite småsexig sidoställning.
Och ha koll på alla lemmar när morgonen drar igång.
Hm.