Efter ett oförsiktigt inlägg om min lilla bonuskille har hans mamma nu blivit sårad och därmed har jag bestämt att det inte längre är värt att göra inlägg om min familj längre.
Jag tycker såklart fortfarande att vissa frågor är värda att prata om och stöta lite mer. Det är en svår balansgång nuförtiden med alla olika familjesituationer.
Inte minst för barnen.
Men det finns bättre forum för dessa frågor och problem, som fortfarande -och alltid- kommer att uppstå.

Jag har själv varit på en del seminarier och föreläsningar om barns utveckling, både i "vanliga" familjer och bonusfamiljer. Det finns hjälp och experter som kan detta.
Jag kommer inte längre prata om min familj eftersom den samtidigt hör till en annan familj.
Konstigt, men så är det.

Nej, hädanefter ska jag endast blogga mer ytligt om konstiga människor jag stöter på eller om mina äckliga (numer randiga!) mördarsniglar. Sånt är ju dessutom lite mer underhållande och i längden mer roligt för er som ju inte behöver grotta ner i våra bekymmer.
Så lycka till alla härliga människor med era unika familjekonstellationer.
Gör det som känns rätt för er och glöm inte: Det ENDA man inte kan skämma bort ungarna med
är för mycket kärlek!


Amor Vincit omnia!

PS! En ursäkt till sårade mamman & hennes vänner kommer här:
F'låt. Inget ont menat. Inlägget redigerat!
Nedräkningen har börjat!

Sista fredagen på jobbet...Ska ALDRIG mer sitta i bilköerna på väg hit en fredagmorgon.
Fast iofs var det nästan inga köer alls i morse. Superskönt. Måste vara värmen och solen.
Folk tar väl ledigt och drar ut på sina små landställen ute i Norrtälje nu. Påtar med några blommor, krattar bort gamla höstlöv och slänger ut näring åt gräsmattan.
På eftermiddagen känner dom sig nyttiga och härligt våriga. Då kommer en iskall öl fram och dom slår sig ner på en utestol och njuter! Näsorna upp i vädret.

Inte jag.
Jag ska hem och lära mig kassregistret som kom igår där instruktionsboken är på engelska. (!) Gissar att det kommer att ta hela min soliga fredagskväll.
Men det är helt ok.
Igår kväll när jag skulle natta Hans fick jag min värme som jag kommer att leva på resten av veckan.
Jag håller på att pussa Hans över hela ansiktet. Han säger: Mamma, jag har det så himla lyxigt!
jag blir glad och tänker att han trivs hos oss och tycker om att bo i ett stort hus med trädgård och studsmatta...
Men eftersom det är mysigt att höra hur han tänker frågar jag: Vad är det som är så lyxigt då?
Han svarar direkt: Att jag ligger här och har en snygg tjej som pussar massor på mig!
 


image34

Nu har det hänt. Det där som varje separerad förälder fruktar. (I alla fall de föräldrar som är nåt att ha)
En av våra ungar vill bo lite mer hos sin andra förälder.
Inte hos oss!
Första gången Tommy sa att han kanske inte trivdes hos sin pappa och mig (och hela byket av folk som bor här..) fick både jag och Mannen ont i magen i flera dagar.

Och vi fick problem med tillrättavisning och vanlig "uppfostran" som nej-sägningar.

Ett typexempel:
 Tommy kommer hem efter att ha spelat biljard med sin morbror och ätit pizza. Alltså en rätt härlig utan-familjen-kväll. Klockan är 22 och han kommer in i vardagsrummet där vi andra har haft myskväll (fredag såklart) och hela bordet skvallrar om vad vi proppat i oss.
Det står en halv liter Cola kvar. Alla är på väg i säng och William frågar om han får ta ett glas cola han med.
??
I vanliga fall är det så klart blankt nej. Men helt plötsligt går inte den mest naturliga nej-sägningen att genomföra. Mannen stakar sig och håller på att försöka få fram nåt svar... Vi vill ju så gärna att ungen ska ha det bra hos oss. Och trivas här med. Vi tänker båda att han borde få Cola men samtidigt har ju han varit och ätit pizza (Nej mycket riktigt, de drack inte mjölk till...) och klockan är mycket osv.

Mycket svårt. Har precis samma problem med Hans som bor hos sin pappa varannan vecka. Man vill ju inte utöva "låt-gå-principen" al'a 70-talet eftersom han då blir en oförskämd unge utan värderingar eller förnuft.
Men hur gör man, när barnen blir så stora att de börjar hota med att de vill åka till den andra föräldern om det är något som inte går vägen hos oss? Barn som bor med bägge föräldrar bråkar och stökar och smäller i dörrar och blir arga som alla andra. MEN de barnen har ju ingen annan att dra till när det hettar. Det är liksom bara att rida ut, lösa problem och gå vidare.
Inget konstigt alls!
Undrar hur många av bonusfamiljerna som har problem som egentligen inte borde finnas. Som uppstår för att barnen kan välja den lätta vägen ut istället för att lära sig konfikthantering.


Vad göra?