Så bunkrade man upp med bävernylon och lurviga eccokängor till barnen. Mössor med öronlappar och toktjocka vantar. Nya långfillingar och raggsockor i rätt storlek. Allt var så härligt färdigt och vi stod beredda. I november.
Sen hände ingenting.
Barnen lurvade svettiga omkring hela december och januari med bylsiga kläder och stickade mössor. Det ska ju vara kallt...
Vi hade kunnat spara in en hel del tid och pengar om vi hade vetat. Vetat att det inte blir någon vinter i år. Att vi människor sabbat hela jorden och att växthuseffekten kommer att drabba oss och sno vår vinter.
Dubbdäcken på vår bil är numer bara däck och pulkorna står lutandes mot husväggen och ser så där ledsna ut, som bara oanvända julklappar kan göra.
Mannen har inte skottat snö en enda dag (Jo förresten -en dag precis) och vi hade picknick mitt på Brukets skidbacke en solig dag i januari - i gräset! Med filt och allt. Då förundrades vi fortfarande åt hur sen vintern var och skojade om att nästa gång vi sitter här, är det för vi just ramlat med skidorna.
Pyttsan.
Jag har äntligen tagit mig loss ur hoppets klor och införskaffat gympaskor till hela högen ungar. Nu får det vara slut på hasandet av snökängor på grusig asfallt. Slut med geggiga overaller och definitivt slut på vintern 2008!
Om vi hade varit en sån där URfamilj; Mamma, pappa och våra fyra gemensamma barn, hade vi inte haft ett av våra stora problem - Och jag hade inte haft nåt att blogga om...
Åter till saken:
När man som vi, har barn med tre andra föräldrar, som vi (såklart) inte bor med, uppstår lätt ett "Hos-vem-är-det-bäst?"-problem.
Greta kommer hem efter att ha varit hos sin pappa en helg. Sitter i soffan och smågråter. Längtar efter pappa.
Jag blir jätteledsen, och försöker trösta och fråga om hon vill ringa till honom. Då kryper det fram...Varför hon längtar.
Och det är för att man får dricka saft hos pappa. Och äta glass. Och köttbullar.
Polletten trillar ner. Minutrarna innan har hon nämligen frågat efter saft. Jag har förklarat att det är måndag och vi dricker saft när det är helg och vi fikar osv. Inte annars.
"Men det får jag hos paaaaaapaaaaaa", skriker hon bedrövat.
Skit!
Tommy säger samma sak. Fast lite mer som en tolvåring, att det inte är "så god" mat här hos oss. Han säger att det är så "vegitariskt". . . .Vafan?!
Ok, vi kanske inte är stamgäster på MCDonalds eller står och steker flottig falukorv varje dag, men vi kör inte heller rotfruktskompotter och blötlägger groddar precis. Det funkar ju inte. Men kanske lite nyttigare än vad barn är vana vid och kanske sämre än vad Anna Skipper hade velat.

Hans har också vid nåt tillfälle nämt kräm, mjölk och flingor - till frukost. Och inte Onaka och musli utan socker minsann.
Ungarna hade ju inte vetat annat om de inte hade andra föräldrar att åka till ibland.
- Där vi blir jämförda.
Säkert som Amen i kyrkan att det handlar om läggtider, veckopengar och dataanvändning också, men kanske allra mest om käket.

Kommer våra ungar välja bort oss som råkar vara lite medvetna och inte vill stoppa i dem en massa skit?
Flyttar ungarna till sina andra föräldrar för att vi inte vill att dem ska bli små tjockisar med hål i tänderna och vitaminbrist?
(Får dom flytta förresten?)

Det kanske inte räcker med godis på lördagar och myskväll på fredagar med alla Svensson-tillbehören och Lets Dance på TV:n.
Vi kanske måste tävla med de andra föräldrarna om att vara så "slappa" som möjligt.
Inga läggtider, låt-gå-principen och hela frysen full av glass. Gör vad du vill, stanna uppe hela natten
och framför allt; ät vilken skräpmat som helst! Fyll din lilla mage med transfetter, animaliskt avfall
och ett lass E211.

Älskar barnen oss mer då?

Vem vinner?
Dagen börjar ju så bra...Sovmorgon med Mannen , som snart går ner och gör frukost till oss. Inga barn... Inga jobb...Ja, ni fattar. En skön söndagsmorgon.
Ett filmteam från New York ska komma till oss kl 11 och intervjua oss i ämnet Kärlek på nätet. Är det någon som blir förvånad? Vi känner oss riktigt expert-aktiga nuförtiden i frågan och ställer såklart upp. Gulliga Hanna från Match behöver ju oss! Och vi ska liksom företräda Sverige i ämnet. Perfekt.
Under tiden Mannen kokar ägg och fixar med frukost så går jag en sväng med Biff.
På den vanliga skogspromenaden stöter vi ihop med en Golden Retiriever-tik. Vi har träffat henne förut och då (efter ett morr) förklarade hussen att hon bara gillar hundar hon känner. (!) Jaha, och hur lärde hon känna dem då?
Denna gång är jag på min vakt men eftersom hundarna redan nosat lite förut så släpper jag fram lilla Biff som når upp till knäet på henne ungefär. Precis när han ska köra sitt "Tjena, hur är läget med dej idag då",-(på hundspråk naturligtvis) så gör hon ett aggresivt utfall, med morr och huggtänder åt alla håll. "Vad knäpp du är", säger hussen, "så viftar du på svansen samtidigt!" Ja, onekligen konstig jycke tänker jag och drar min någon spaka Jack Russel därifrån.
Efter nån minuts promenad så ser jag plötsligt att Biffs högra sida ser konstig ut. -BLOD. Blod överallt. (Tycker en stressad matte i alla fall..) Biff är ju i vanliga fall vit med bruna öron. Nu var han vit med en blodig högersida. Jag vet varken ut eller in. Ska jag slänga upp hunden på axeln och kuta efter hussen med Golden-BITCHEN och skrika "HALLÅ! Din galna hund bet min hund" eller ska jag hem och kolla vad tusan som hänt. Vad skulle Ceasar-the-dog-whisperer-Millan göra? Vad är smartast? Vad kostar en veterinär på en söndag? SKIT skit SKIT.
Efter en sekunds övervägning drar vi gärnet hem. Jag springer som bara en orolig matte kan springa. Klumpigt men fort och med tårarna trillande ner för kinderna. Biff kutar brevid med blodet strilande nerför hans kind.
Hemskt!
Efter att vi konstaterat att han fått ett bett längst ut på örat och vi gjort rent såret med klorhexidin, får Biff för sig att göra en sån huvudskakning (tänk Turner & Hooch) där öronen far omkring i 80 km/h runt huvet. Så kan ni tänka att blodet som trycks ut i öronen nu inte stannar där eftersom ena örat liksom är öppet.
Blodet sprinklar iväg över väggar och tak.
Mycket färgrikt och på något sätt väldigt jämnt fördelat med små, små fina blodröda prickar. Överallt. Mannen får tuppjuck och Biff drar ner i hallen till filmteamet som nu står och väntar...

"Welcome to our home. Its a bit caotic today..."