Nu när jag läser kommunikation och om olika samtalsformer blir jag smärtsamt medveten om hur illa det varit ställt med mina samtal i olika relationer.
Inte sällan har jag kastat tillbaka sånt som jag ansett vara ofördelaktigt för min egen del. Har tagit det som kritik, som först ska behandlas med ett artelleri av försvar och sen en pajkastning tillbaka i form av "Kolla på dig själv" och "Du då...Du är inte mycket bättre!" 
Och alla de gånger jag inte förstått hur min partner INTE BARA KAN FATTA vad jag menar. Diffusa budskap, där jag blir sjukt irriterad över den tröga människan som inte tolkar exakt så som jag antytt. Han eller hon BORDE ju fatta. Utan att jag egentligen sagt hur jag vill ha det. Mmmm. Juste.
Eller som när någon i min bekantskap, pratar på om någonting och min hjärna börjar fylla i det personen (kanske) ska säga härnäst. Jag vill liksom hjälpa till att komma till saken. Hjärnan är uppbyggd för att klara att ta emot ungefär 500 ord/minut, medans de flesta (normala) människor pratar med 150 ord/minut. Ja, då finns det liksom ett glapp här där man blir lite stressad, om man heter Alex. Min ADHD hjärna behöver liksom veta vad personen svamlar om fortare än den kan leverera.
Och om folk dessutom pratar långsammare än 150 ord... ja, då blir det, för de allra flesta, besvärligt. Det blir svårt med koncentrationen och vi blir upptagna med att fundera över vad som är fel på människan.

Det här är inte helt enkelt. Och inte vill man bli överdrivet kommunikativ heller.
Fast den risken torde vara rätt liten.

 




kommunikation,