Det finns väl inget vi tjejer tycker är så härligt som när våra killar/män åker iväg på en resa med sina trevliga kompisar/arbetskamrater? Det unnar vi dem! Vi står gärna kvar med barn/disk/sömnlösa nätter och ingen sex.
Eiii! NOT!
Hur än gärna man än vill stå där på trappan med den vita lilla näsduken och vinka ett glatt och klämkäckt "adjö" så är det liksom nåt som tar emot. Nåt så himla ont-i-magen-larvigt som svartsjuka.
Det går knappt att säga eftersom det är typ förbjudet att känna nåt sånt. Men...

När Mannen berättade att han skulle med på den årliga skidresan till Sälen med sina 20 brandmän så gjorde jag inte flippflopps av glädje precis. Snarare svarade jag "vad kul" men tänkte så-fan-i-helvete-heller. Hans arbetskompisar är alla helt galna med alldeles för mycket testosteron i kropparna. Det bådar inte bra. Dem kommer att dra in min snälla, kära man i dåligheter (F'låt Backe)!
Jag ser bara en sak framför mig; After-ski - en hoper toksnygga och galna brudar som fått nys om att det är en massa brandmän där inne - och så den viktigaste ingridiensen för snedstegandet i världen- sprit!
 
Så glömde jag liksom bort att Mannen inte är en snedstegare. Och att han är nygift och alldeles kär - i mig!

Och sen har vi den andra sidan (som jag turligt nog har i mig) där man tänker att det är supermysigt att dra iväg med en massa folk man gillar och bara njuta av vintern (äntligen), skidåkning och att slippa ungar och nattpass. Bara hänga sig i en bar med en god öl efter mjölksyran i benen lagt sig...Vem tusan skulle tacka nej till det? Inte jag i alla fall!
Vi tjejer är på tok för dåliga på att lämna hemmet tillsammans - utan familjen. Jag vet betydligt fler killar som drar på fisketurer (nåja!), Alpenresor och Kickoffer. Skärpning tjejer!
Och TÄNK förresten om David skulle säga: Jag stannar väl hemma med dig då istället. Resten av livet.
HUALIGEN!

Så åk bara. Lämna mig med fyra stökiga barn och en galen hund. Inget problem här inte.

Jag står med den vita näsduken och är en glad fru!
Så var det dags igen. Att prata om mat och ungar! Hur man får dessa två - varförsig - härligheter att gå ihop. Och bli en enda stor härlighet. Problemet ligger ju i att mina annars så ljuvliga bonusungar inte äter all mat. Eller rättare sagt nästan ingen mat. I alla fall inte de jag kallar mat. Dom äter såklart pannkaka och köttbullar.
Men de är helt enkelt ovana vid annorlunda (nåja) saker som Halloumi, pesto, mozzarella, skaldjur, oliver mm. Dvs allt som är gott i livet. Eftersom jag inte äter kött har ju både Hans och Greta (mina egengjorda barn) alltid fått smaka allt annat än hamburgare.

I bland kommer jag på saker som jag hoppas och tror att jag får i allihop. Häromveckan kom jag på en rätt som jag bara invigt Mannen i förut, men som skulle vara perfekt för alla; Risotto. Äkta italiensk sådan. Inte sån äcklig som fanns i skolan när vi var små, med ärtor och UncleBen-ris. Nej, riktigt Avorioris och vitvin och champinjoner och massa äkta parmesanost!
Nu skulle här testas.
Annika glider in i köket och frågar vad det är för mat. Jag tänker att jag ju inte bara kan säga Risotto. Tänk om hon tror att det är sån där trist som man får i plugget? Hm...Men ok: "Risotto" säger jag med tarvlig italiensk brytning.
"Risotto...Vad är det?" frågar hon.
Hon har aldrig ens hört ordet. Intressant. Så börjar man tänka.
För mig är ju Risotto ett ord jag alltid hört. Finns det inte i skolan längre? Jag frågar om hon hört talas om Lapskojs. Nej inte det heller. Men Pölsa då? "Usch, det låter äckligt!"
Och för en gång skull kan jag faktiskt hålla med. Var inte Pölsa nåt slags nedmalet köttavfall? Typ snoppar och nosar från något stackars djur? Skulle det verkligen vara människoföda? Herregud, nu förstår jag varför det inte ens finns längre! Inte ens rödbetorna kunde ju dölja broskbitarna och den helt absurda färgen på eländet.

Andra konstiga, utrotningshotade saker vi ungar på 70-talet fick var; kroppkakor, kåldolmar, fläskpannkaka, isterband, raggmunk, stekt salt sill, fläsklägg och rotmos.
Ingen av våra barn har ätit eller ens hört orden.
För min del är det en lycka att detta blivit utbytt mot; tacos, tortellini, gnocci, smörfisk, skaldjurssoppor och wokrätter.
Men för mina ungars del: Njae. Risotton gick ju inte hem. Och crepes vill dom inte prova...och oliver går inte ner...inte heller bönor eller vattenkastanjer. Hjälp!

Jag tror bestämt jag ska rulla lite kåldolmar i helgen. Och det är förbjudet att inte äta!


Dagens fråga: VARFÖR läcker alltid sojaflaskan?

Alltså jag trivs superbra i vårt fina slott i Jakobsberg. Inget tal om den saken.
Men....Jag skulle trivas pyttelite bättre i Bromma. Har äntligen kläckt ur mig detta till Mannen.
Såklart att han redan visste det. Människan vet ju när jag är sugen på apelsiner med keso, när jag behöver en massage, när jag mår lite sådär och när jag är på väg hem. Han bara känner saker på sig, sådär äckligt härligt som bara riktiga soulmates gör.
Hur som helst så kom vi fram till att ett liknande hus i Bromma kostar lika mycket som ett JAS-plan ungefär. Så vad vi behöver göra är enkelt: Vi måste vinna på LOTTO! Det gör ju faktiskt folk i bland. - I alla fall folk som bor i Knäckebrödhult och är typ 120 år.
Men måltipset då. Det verkar ju lite mer sportigt (!) och mer chans till oss.?.
Så i helgen spelade vi på Måltipset och pratade om vad vi skulle göra med alla vinstpengar. Förutom huset då, så trodde man ju innan det här familjelivet att man skulle resa och se världen eller kanske öppna nåt litet fik eller så. Men inte längre. Jag har kommit på drömscenariot dit varenda av mina vinstkronor ska trilla:
En helt egen barnflicka/mormor/kock/städerska!
Tänk hon Alva som bor hos Madicken och Lisabeth. Vilken dröm! Barnen springer glatt hem efter skolan, där Alva står redo med korvmackorna och den varma chokladen. Sen skuttar de vidare ut och leker medans Alva får tvätten vikt, golvet rent och tar Biff på en superhärlig och lång promenad. Och -det här är viktigt -hon är strålande glad hela tiden. Hon ÄLSKAR att vara med vår härliga familj eftersom hon inte har en egen (eller nåt).
Sen kommer såklart jag och David hem precis samtidigt. Pussas i uppfarten och väl inne slår vi oss ner vid ett dukat bord. Maten är supergod (och nyttig förstås) och barnen glada (för dom äter nämligen allt som Alva lagar!).
Vad kostar en Alva? FINNS det överhuvudtaget några Alvor kvar i Sverige? Eller har dom alla lämnat över till Polska Evor och små 16-åriga skoltrötta, barnflickor från Vällingby?