Jag vill så gärna använda hela mitt språk men fastnar, som en segpropp i det mest vanliga ord och uttryck jag använt mig av hela livet. (Nåja, jag kan ha utvecklat mig lite sen bebisspråket, gudbevars, men annars så är jag trist nog fast i mina egna uttryck. )
Jag kan lära mig nya träffsäkra ord, som jag tänker att jag vill använda. Men lika snabbt som jag fattat vad ordet innebär, så har jag lagt det så långt bak i min ordkö att den liksom aldrig kommer längst fram. Frustrerande.
Även uttryck som sköna vänner slänger sig med, som jag faller för, försvinner. Sen kommer den ursköna kompisen och säger det här härliga uttrycket IGEN och jag säger åt mig själv att skärpa mig, och faktiskt komma ihåg till nästa bra tillfälle. När jag sen går runt hörnan ramlar uttrycket iväg, bakom bakre hjärnloben. Hopplöst.
Det kan vara samma sak med allt man försöker lära sig efter 45 års ålder. Är det glömska eller bara att min hjärna inte orkar springa iväg längst bak och skaka fram allt som bör ligga där?
Ingen aning.
Men irriterande är det. Jag har ju också invanda ord som är problematiska. Jag behöver pausa och tänka till innan jag klämmer ur mig ordet BOMULL. Annars vet jag att folk skrattar. Jag säger det med U. och så härmar dom "BUMUUL" Haha. Jättekul varje gång. Men jag förstår. Det finns andra sega ord.
Jag kan tex. inte komma ihåg hur man använder "förekomma" korrekt. Är det bättre att förekommas? Eller vill jag förekomma? Varför kan det inte heta föregås? Det är ju nåt som ska komma innan nåt - så man kommer först och hinner stå beredd. Man går och man kommer. Inte samma sak alltså.
Många fina ord som just nu seglar omkring bland mina vänner, på radion och i filmer som jag kommer, KOMMER att använda. Jag tränger in dem först i kön:
Mojja (Mojja runt med en känsla för att bearbeta ordentligt)
Marinera (Inte helt olikt Mojja. Man låter ett budskap vila lite hos mottagaren, för att få svar senare)
Slemtomte (en tafsande pajas)
Aboo (När du kommer upp på morgonen och någon tagit de sista kaffemjölken)
Aboow ( När du får en present och inser att det är en ny bil)
I uttropssväg skulle Fittors skymning va kul. Fast jag använder ju inte såna ord, så det får bli att lägga just den sist.
Har ni några ord eller uttryck jag behöver byta ut mitt eget trista ordspråk med? Kom an bara!


 
 
språk,
Året 2017 kommer jag räkna in som ett satans mellanläge. En slags paus mitt i livet. Det var inget stort som hände, inget sorgligt (som tur är), inget uppseendeväckande, inget superlyckligt eller galet. Bara en lång sträcka av fint pausigt år.

Min son fick ett toppenjobb som han sen hoppade av, som den 90-talist han är.

Min dotter fick lite problem i skolan, som den 13-åring hon är, då kompisarna blir så galet viktiga att SO och sånt känns helt onödigt. Tuggummi, smink och attityd blandas med en kramar och lite pulkaåkning.

Mina jourbarn blev lite äldre och stannar lite längre. Jag bråkar mer med socialtjänsten, men bara lite lagom, så jag behåller jobbet. Jag är ju trots allt ett utomordentligt jourhem om än ett jobbigt ett. Fast mer som en sabla svår finne, mitt på näsan, som bara vägrar ge med sig... men som sitter där för att vederbörande har käkat tjugoelva chokladkakor för många.

Killen som fanns både kom och gick. Helt utan att jag ens märkte det knappt. Konstigt. Men jag är inte bra att vara ihop med. Så är det. Kan inte ge något och har dåligt med känslor att dela ut. Lagom intresserad men inte tillräckligt. Långt ifrån.

Min hund beter sig som en katt och blir bara bättre och bättre. Jag går ut. Hela tiden. Får så mycket luft att jag 2017 inte ens blev ordentligt förkyld. 
 
Mitt 50-års firande va lugnt och mysigt trots att vi befann oss i partymeckat Palma. Bara det att vi inte ramlade på något party. Inte minsta klubb. Och då slank det liksom bara förbi. Som en klick smör i solsken. Lätt som en plätt. Men jag hade blivit lite mer upprymd om någon av mitt 11-mannagäng hade dragit hem en liten spanjor eller två. I stället var vi så städade att själva Påven är mer stollig. Ingen fara alltså. Jag hade det superskönt och nice, men vad har hänt liksom? Är vi färdiga vuxna äntligen? Eller rent av gamla? Funderar lite på det där.

Och mitt pluggande till socialpedagog gör att jag helt har slutat reta mig på folk. Helt uppåtväggarna. Alla behöver bli sedda. Lyssnade på. Alla har sin egen värld och är värda precis lika mycket. Bara det. Den arga grannen, hon med posten på Ica, missbrukaren, den knuffande T-banekillen och clowner. Att ha ett överseende som är lika stort som Sahara är inte så spännande. Blir mer intressant att skriva om idioter man har omkring sig. Men tänk om de inte ens finns några idioter? 

Måste hitta lite roligheter. Kanske 2018 blir ett annorlunda år på något sätt. Bara ett pyttelite. .
 
 
gott nytt år, livet,