I natt vaknar jag av att Zuki (vår lilla hund) vill upp i sängen. Jag lyfter omtöcknad upp henne och känner samtidigt en stark doft av järn eller nåt.... typ BLOD!
Jag vaknar med ens till och tänker att Zuki blöder!
Tänder lampan i lätt panik och det är ungefär då jag sväljer och känner den superäckliga smaken av blod som glider ner i halsen.
Det är ju min helvetes tand som blöder. Ja just det. Kul.
Från början:
Tonårsjaget slarvar massor med tandborstningen så nedre kindtand lagas med tidsenlig amalgam.
20 år senare vill man inte ha amalgam i munnen, så ber min tandläkare att byta bort allt till snygg, vit plastfyllning istället.
Problemet är att dessa fyllningar inte är lika hållbara som amalgam och kan liksom svälla, dra ihop sig och krångla så att tanden går sönder.
Det gjorde även min, som i förra veckan beslutade sig för att gå av på mitten.
En liten del kom ut med mitt tuggummi en del stannade kvar och gjorde så inihelvetes ont att jag hamnade hos AKUTtandläkare i Solna.
Han va från Iran (såklart, säger min iranska väninna, som hävdar att alla hennes landsmän är tandläkare).
Han va tuff och han va effektiv.
Det här med att ta 7 (!!!) sprutor rakt ner i tandköttet va inget han tyckte va nåt att oja sig över.
(Jag blir direkt 5 år och vill nästan hålla hand.) Så inom loppet av 30 minuter va jag tokbedövad och den lilla jävulsbiten till tand utdragen och ersatt med en provisorisk fyllning.
Spelar ingen roll om jag va ansiktsförlamad i 5 timmar (och fick dricka vin med sugrör på kvällen) eller att mitt bankkonto snart är tömt. Det var värt allt! 
 
Men i går lossnade den lilla biten. Den har tydligen gjort sitt.
 
Tillbaka till tuffa Iraniern!
 
tandproblem,

Kommentera

Publiceras ej