Det här med att gå på date. Vid 20-års ålder är det ju så kul och spännande att man blir fnissnödig av bara tanken.
Vid 48 känns det mer som att jag ska köpa en hund.
Jag sitter mitt emot med en kopp kaffe och tänker kom igen nu - den här killen verkar ju trevlig. Bra längd och sjyssta kläder på den här. KÄNN något Alex!
Min lille Cherub jag har på min högra axel knackar uppmuntrande på mig och är oroväckande positiv till alla potentiella killar.
Så fastnar min blick på de gula tänderna. Jag stirrar. Fy. Det är inte ok.
Varken att ha gula tänder eller att jag stirrar.
Jag glor också extra på där magen som verkar gravid, hur gammal va han egentligen? 43? Alltså, det här kommer inte att funka.
Nej. INGENTING funkar för mig.
Jag KÄNNER ingenting och vill inte mer.
Ändå kommer jag till ett nytt litet kaffemöte med stor förhoppning och mycket tålamod.
Varför?
För att jag inte vill vara ensam mer. För att det är TRIST att ta ett glas vin en tisdag själv. För att det inte går att bolla med sig själv hur mycket som helst utan att man blir tokig.
Eller vill jag bara ligga?
Det är nästan så jag hoppas det för det KAN va för mycket begärt att bli lite kär nu förtiden.
dating,
