Jag är ju pyttelite stolt över att själv äga ett helt hus. Visserligen ett radhus som sitter tryggt ihop med grannarna. Men ändå.
Det är en vuxen grej på nåt sätt. Att allt står och faller med mig. Jag måste ta beslut. Jag måste fixa grejer.
Och det är här det pyttelilla kommer in.
För allt annat, förutom det där lilla, är fett oskönt. Inte kul alls.
Att tak inte ska ha mossa på sig. Oskönt. För det betyder att man måste upp och TA BORT det. Att hängrännor inte får ha massa grejer i sig för då forsar regnvatten åt alla håll. Sånt måste också bort.
Nu skulle jag behöva en grind så inte vår lilla hund smiter och jag skulle väl kunna mäta hur långt det är emellan men sen då? Jag KAN inte. Har ingen aning hur skiten ska ner i marken och med vad.
Blir frustrerad över sånt. Ungarna tittar på mig och tror att jag löser saker. Men ibland stöter den här mamman på patrull för inte bara orkar jag inte - jag VILL inte heller.
Vill inte stå på 5 meters stege och vingla med en avskuren LOKAflaska (tips från grannen som kan allt) över mina hängrännor.
Vill inte gräva upp den fula Rodondendron själv eller bygga terass.
Vill inte - vill inte.
Lägger mig som ett barn på marken och sparkar.
Massor av grejer vill jag - men inte sånt.
Sen ställer jag mig upp, borstar bort allt grus och ringer efter hjälp.
Hur svårt kan det va.
hus,
Kommentera