Ok. Nu har det hänt igen. Förra gången, för sju år sedan, låg jag hemma själv och en omtänksam medarbetare på RIX FM, där jag jobbade då, ringde och undrade hur jag mådde. Skitdåligt. Med massa feber och helt ensam - så altså lite extra dåligt.
I går kväll fick jag helt plötsligt ont i kroppen och hög feber på jättekort tid. Jag (som ju aldrig är sjuk) blev lika överraskad nu som för sju år sedan.
"Du är sjuk" sa Mannen. Gå och lägg dig, bums.
Vadå sjuk.? Hurdå? När man får feber är det ju för att "ta hand om" något sjukt som man liksom har INNAN. Jag är ju frisk! Ingen förkylning, hosta eller kräkningar. Så VAD är det min feber ska ta hand om??
Sen tyckte Mannen nog det var lite kul eftersom han började skoja om att vi nog måste ta tempen på mig - i rumpan. Vem tusan gör DET nuförtiden? Jag vet att det var skoj eftersom vi inte ens HAR en sån typ av termometer längre. Väl?
I morse var det i alla fall likadant.
Jag fick snällt gå och lägga mig i soffan. Efter två jobbiga timmar, då jag nästan fick liggsår ville jag upp.
Jag testade.
Förut, när jag flög mycket mellan Los Angeles och Stockholm, fick man alltid såna här små, tunna handdukar vid landning för att typ frächa upp sig. Dessa var skållheta och man fick liksom bolla dem i luften flera minuter innan de gick att använda.
100 stycken såna har nån dumming virat om mitt huvud. Känns det som. Huvudet är oformligt, stort och absolut det hetaste det kan bli innan kokning. Och för varje litet försiktigt steg jag tar så sitter nån över mig och slår med en slägga ovanpå hela paketet. Kroppen har kastat ut alla nervtrådar som nu ligger utanpå min hud och jag får nästan ont av kläderna som trycker på.
Fast dem behövs. För jag fryser som en kattunge i Nordpolen och kan inte FATTA att jag för några minuter sen låg tokvarm och flämtade i soffan iförd trosor och linne. Vansinne!
Det är bara att gå tillbaka till den osköna soffan. Inte ens Oprah kan göra mig glad eftersom jag inte ser henne så bra. Jag slutar kolla.
Mannen (som jag inte ser på hela dagen eftersom han håller på att fixa och städa nåt...Så inte ens lite sällis här inte) kommer in och tar tempen - i ÖRAT! Jag har iofs aldrig fattat varför man ska ta den. Jag menar har man feber så har man. Spelar det roll hur mycket?
39,8. Nästan 40 grader. Kan man ha det som vuxen? Är det inte bara barn som klarar det? Det låter ju farligt.
Efter en stund kommer Arnold Swartzenegger med ett glas vatten. "Du måste dricka".
Va? Kan man ens dricka vatten när man har 40 graders feber? (Och det där kan väl inte varit Arnold? Vart bor han nu förtiden? Inte här i alla fall.) Jag sätter mig upp och fler små, jävligt varma handdukar slängs på mitt huvud.
Sen ligger jag där i flera timmar igen. Massor att göra på jobbet och här ligger jag och sover. Inte ens en tidning kan jag läsa. Allt är megajobbigt.
Till slut tar jag en Ipren.
Jag skiter i att febern finns för att jobba i min kropp mot nåt ont. Jag vill inte ha den längre!!
Efter en halvtimme kommer jag ända till toan och vidare till datorrummet utan att gå som en koalabjörn.
Fast det är klart. Jag svettas kopiöst och bara måste hinna duscha av mig innan tabletten slutar verka.
Feber = Crap!
I går kväll fick jag helt plötsligt ont i kroppen och hög feber på jättekort tid. Jag (som ju aldrig är sjuk) blev lika överraskad nu som för sju år sedan.
"Du är sjuk" sa Mannen. Gå och lägg dig, bums.
Vadå sjuk.? Hurdå? När man får feber är det ju för att "ta hand om" något sjukt som man liksom har INNAN. Jag är ju frisk! Ingen förkylning, hosta eller kräkningar. Så VAD är det min feber ska ta hand om??
Sen tyckte Mannen nog det var lite kul eftersom han började skoja om att vi nog måste ta tempen på mig - i rumpan. Vem tusan gör DET nuförtiden? Jag vet att det var skoj eftersom vi inte ens HAR en sån typ av termometer längre. Väl?
I morse var det i alla fall likadant.
Jag fick snällt gå och lägga mig i soffan. Efter två jobbiga timmar, då jag nästan fick liggsår ville jag upp.
Jag testade.
Förut, när jag flög mycket mellan Los Angeles och Stockholm, fick man alltid såna här små, tunna handdukar vid landning för att typ frächa upp sig. Dessa var skållheta och man fick liksom bolla dem i luften flera minuter innan de gick att använda.
100 stycken såna har nån dumming virat om mitt huvud. Känns det som. Huvudet är oformligt, stort och absolut det hetaste det kan bli innan kokning. Och för varje litet försiktigt steg jag tar så sitter nån över mig och slår med en slägga ovanpå hela paketet. Kroppen har kastat ut alla nervtrådar som nu ligger utanpå min hud och jag får nästan ont av kläderna som trycker på.
Fast dem behövs. För jag fryser som en kattunge i Nordpolen och kan inte FATTA att jag för några minuter sen låg tokvarm och flämtade i soffan iförd trosor och linne. Vansinne!
Det är bara att gå tillbaka till den osköna soffan. Inte ens Oprah kan göra mig glad eftersom jag inte ser henne så bra. Jag slutar kolla.
Mannen (som jag inte ser på hela dagen eftersom han håller på att fixa och städa nåt...Så inte ens lite sällis här inte) kommer in och tar tempen - i ÖRAT! Jag har iofs aldrig fattat varför man ska ta den. Jag menar har man feber så har man. Spelar det roll hur mycket?
39,8. Nästan 40 grader. Kan man ha det som vuxen? Är det inte bara barn som klarar det? Det låter ju farligt.
Efter en stund kommer Arnold Swartzenegger med ett glas vatten. "Du måste dricka".
Va? Kan man ens dricka vatten när man har 40 graders feber? (Och det där kan väl inte varit Arnold? Vart bor han nu förtiden? Inte här i alla fall.) Jag sätter mig upp och fler små, jävligt varma handdukar slängs på mitt huvud.
Sen ligger jag där i flera timmar igen. Massor att göra på jobbet och här ligger jag och sover. Inte ens en tidning kan jag läsa. Allt är megajobbigt.
Till slut tar jag en Ipren.
Jag skiter i att febern finns för att jobba i min kropp mot nåt ont. Jag vill inte ha den längre!!
Efter en halvtimme kommer jag ända till toan och vidare till datorrummet utan att gå som en koalabjörn.
Fast det är klart. Jag svettas kopiöst och bara måste hinna duscha av mig innan tabletten slutar verka.
Feber = Crap!
Kommentera