Har du en sån underbart härlig dag när allt känns på pricken rätt?
Scenario:
Det är lunch. Solen skiner lite lagomt. Inte allt för mycket folk i Centrum (där du befinner dig). Super bra dag på jobbet med lönelyft och bullar till förmiddagskaffet. Ungarna har sprungit glada till skolan. Fortfarande kär i din man/fru.
Detta kan ju bli alldeles för mycket. Då gör du så här.
- Gå in till ett Handelsbankenkontor. (- Det kan säkerligen funka med vilken bank som helst, om nu du har närmare en annan.)
Där möts du av 25 pensionärer plus lite annat konstigt folk som inte heller litar på Internet.
De väntar på sin tur.
Du har bytt bank sen du fick sista skatteåterbetalningen och har därför fått en sån uttagningsavi (som du inte sett sen din första lön 1987!)
Du tittar dig runt för att få ett hum av hur många människor som jobbar där. Jättemånga. Det sitter minst tio personer utspridda över lokalen.
Så tanken är att det här borde gå ganska fort, trots hopen med folk som hänger runt den lilla ytan vid kölapparna.
Men redan efter en stund börjar du förstå att de som arbetar där inne INTE finns där för att hjälpa dig eller någon annan i lokalen.
Nej, det sysslar endast EN person med.
Resten gör - något annat. De går ibland upp från sina stolar och lägger något (viktigt säkert) papper i en hylla långt bort, sen tillbaka igen. Ner på sin plats. Bläddra i papper, titta på datorn, upp igen...osv.
Upptagna, men inte med att hjälpa kunderna på plats. Förut fanns det luckor där folk som arbetade satt. Ingen i luckan = ingen som kunde hjälpa dig. Så fort någon satt i luckan så var man där. Ah, hjälp! Hur enkelt som helst. INGEN bankpersonal skulle fått för sig att sätta i sig i luckan och sen inte ropa fram ett nummer. Folk skulle bli galna.
Här på kontoret där du nu står förväntas du fatta att detta är ett öppet landskap. Snart får du se hur alla går och tar en fika. Kul.
Under tiden har en av de väntande, lite större modell av damerna, fått sitt nummer frambläddrat, tar sin rullator och brottar sig fram till expediten(?). Efter två långa minuter har hon trasslat ur sina dokument ur handväskan (som f.ö är fastlåst vid rullatorn!)
Hon sätter sig ner och nu börjar hennes tur. Det märks. Det tar tid. Något som damen utan tvekan har gott om.
Nu börjar det krypa pyttelite i dig. Du ville ju bara in en snabbis, få in pengarna på ditt konto och sen ut i solen igen. Vidare i livet.
Men se det går inte än. Och ingen i denna lokal bryr sig om dig alls. Du får nämligen stå där (alla stolar upptagna) och hetsa upp dig över alla människor och bankfolk helt i fred.
Om du inte, på morgonen, stoppade ner en bok i väskan eller råkade ta tag i en Metro på väg in kommer du snart bli uttråkad, sen irriterad och senare frustrerad. (Kanske kan bankerna, som slutat med service på plats, ställa ut en termos med kaffe...en eller 40 tidningar i ett ställ...-Bara en idé..)
Till sist är du helt enkelt inte längre glad utan helt sjukt arg på att skattemyndigheten inte bara kunde RINGA dig och få nya kontonumret.
VAFAN ska dom ha alla telefonnummer till om de inte kan ringa??????
Scenario:
Det är lunch. Solen skiner lite lagomt. Inte allt för mycket folk i Centrum (där du befinner dig). Super bra dag på jobbet med lönelyft och bullar till förmiddagskaffet. Ungarna har sprungit glada till skolan. Fortfarande kär i din man/fru.
Detta kan ju bli alldeles för mycket. Då gör du så här.
- Gå in till ett Handelsbankenkontor. (- Det kan säkerligen funka med vilken bank som helst, om nu du har närmare en annan.)
Där möts du av 25 pensionärer plus lite annat konstigt folk som inte heller litar på Internet.
De väntar på sin tur.
Du har bytt bank sen du fick sista skatteåterbetalningen och har därför fått en sån uttagningsavi (som du inte sett sen din första lön 1987!)
Du tittar dig runt för att få ett hum av hur många människor som jobbar där. Jättemånga. Det sitter minst tio personer utspridda över lokalen.
Så tanken är att det här borde gå ganska fort, trots hopen med folk som hänger runt den lilla ytan vid kölapparna.
Men redan efter en stund börjar du förstå att de som arbetar där inne INTE finns där för att hjälpa dig eller någon annan i lokalen.
Nej, det sysslar endast EN person med.
Resten gör - något annat. De går ibland upp från sina stolar och lägger något (viktigt säkert) papper i en hylla långt bort, sen tillbaka igen. Ner på sin plats. Bläddra i papper, titta på datorn, upp igen...osv.
Upptagna, men inte med att hjälpa kunderna på plats. Förut fanns det luckor där folk som arbetade satt. Ingen i luckan = ingen som kunde hjälpa dig. Så fort någon satt i luckan så var man där. Ah, hjälp! Hur enkelt som helst. INGEN bankpersonal skulle fått för sig att sätta i sig i luckan och sen inte ropa fram ett nummer. Folk skulle bli galna.
Här på kontoret där du nu står förväntas du fatta att detta är ett öppet landskap. Snart får du se hur alla går och tar en fika. Kul.
Under tiden har en av de väntande, lite större modell av damerna, fått sitt nummer frambläddrat, tar sin rullator och brottar sig fram till expediten(?). Efter två långa minuter har hon trasslat ur sina dokument ur handväskan (som f.ö är fastlåst vid rullatorn!)
Hon sätter sig ner och nu börjar hennes tur. Det märks. Det tar tid. Något som damen utan tvekan har gott om.
Nu börjar det krypa pyttelite i dig. Du ville ju bara in en snabbis, få in pengarna på ditt konto och sen ut i solen igen. Vidare i livet.
Men se det går inte än. Och ingen i denna lokal bryr sig om dig alls. Du får nämligen stå där (alla stolar upptagna) och hetsa upp dig över alla människor och bankfolk helt i fred.
Om du inte, på morgonen, stoppade ner en bok i väskan eller råkade ta tag i en Metro på väg in kommer du snart bli uttråkad, sen irriterad och senare frustrerad. (Kanske kan bankerna, som slutat med service på plats, ställa ut en termos med kaffe...en eller 40 tidningar i ett ställ...-Bara en idé..)
Till sist är du helt enkelt inte längre glad utan helt sjukt arg på att skattemyndigheten inte bara kunde RINGA dig och få nya kontonumret.
VAFAN ska dom ha alla telefonnummer till om de inte kan ringa??????
