Det stormar in en upprörd mamma med en av våra påsar i handen.
Oh oh det här bådar inte gott, hinner jag tänka.
Vilken farlig affär! Nu är det andra gången som lilla Dottern har varit nära att dö på grund av er!
Titta här!
Hon håller fram ett par söta rosa gummistövlar där bägge flärpar i bak (de man drar i) är av. Den ena har ryckts loss och den andra lite mer... avklippt.
Oj, säger jag och börjar syna gummistövlarna. Och med ens kommer jag ihåg att vi tidigare fått in ett par sandaler där den dekorativa blomman hade lossnat. Min kollega, Mari, hade då givit henne ett tillgodokvitto och bett om ursäkt. Dottern hade (som mari skrivit på reklammationen) även den gången fått in någon del i munnen. Det måste vara samma...
Det här är andra gången! Vad ÄR det här för affär egentligen?!!! LIVSFARLIGT!
Eh... Nu är det ju inte JAG personligen som gör mina produkter, utan det köper jag från olika leverantörer. Dina sandaler kom från en och dessa stövlar från en annan, svarar jag så vänligt jag kan.
Jag tar ett par nya stövlar, går in till stora, starka David som är sitter vid datorn på kontoret. Han rycker och drar i flärparna på gummistövlarna. Ingenting lossnar. Jag ringer leverantören. Han säger att tanten är tokig och vill inte ta emot en reklammtion av stövlar som man låter barn TUGGA på. De har under alla år aldrig fått tillbaka ett par stövlar, som dessutom är gjorda i ett stycke. VEM låter barn äta på uteskor förresten? SKITäckligt.
Jag håller med och går ut till arga mamman.
Jag berättar väldigt lugnt att det ÄR lite konstigt att låta sina barn ha skor som leksaker. Jag menar, man vet ju inte vad de har gått i...försöker jag. Dessutom är gummistövlar gjorda av gummi vilket inte är bra för någon att slicka i sig.
VADÅ? HAR DU BARN ELLER? (hon höjer rösten igen)
Ja....4 stycken. (Och det är ju såå skönt med det antalet just nu.) Och jag har faktiskt aldrig...
DET GÅR JU SÅ SNABBT. Helt plötsligt står hon i hallen med skor i munnen!! DE SKA VÄL HÅLLA FÖR DET!
(Då kanske det är dags att du håller lite mer reda på henne om hon nu är benägen att stoppa allt i munnen!
Hur många fler butiker får besök. Expert? Kanske har hon ätit delar av TVkontrollen också?)
J
ag säger: Om du har kvittot kanske vi kan lösa det här på bästa sätt. Jag ler och ler. Tänker att hon är tossig och vill ha ut henne ur butiken.
NEJ JAG HAR INGET KVITTO och jag vill inte ha ett par nya livsfarliga stövlar. NEJ jag vill inte ha tillgodokvitto, för här kan man ju inte handla livsfarliga saker! tjuter hon.
(Jävla kärring, om du skriker i min butik igen så kastar jag ner de fina, rosa stövlarna i din stora trut!)
Här får du ett tillgodokvitto ler jag. Vi kanske ska hålla oss ifrån vissa saker.
Får jag rekommendera en fin sittkudde på 1 x 1 meter nästa gång? Fast det är klart...Den har ju faktiskt ett litet mjukt handtag på sidan...
Oh oh det här bådar inte gott, hinner jag tänka.
Vilken farlig affär! Nu är det andra gången som lilla Dottern har varit nära att dö på grund av er!
Titta här!
Hon håller fram ett par söta rosa gummistövlar där bägge flärpar i bak (de man drar i) är av. Den ena har ryckts loss och den andra lite mer... avklippt.
Oj, säger jag och börjar syna gummistövlarna. Och med ens kommer jag ihåg att vi tidigare fått in ett par sandaler där den dekorativa blomman hade lossnat. Min kollega, Mari, hade då givit henne ett tillgodokvitto och bett om ursäkt. Dottern hade (som mari skrivit på reklammationen) även den gången fått in någon del i munnen. Det måste vara samma...
Det här är andra gången! Vad ÄR det här för affär egentligen?!!! LIVSFARLIGT!
Eh... Nu är det ju inte JAG personligen som gör mina produkter, utan det köper jag från olika leverantörer. Dina sandaler kom från en och dessa stövlar från en annan, svarar jag så vänligt jag kan.
Jag tar ett par nya stövlar, går in till stora, starka David som är sitter vid datorn på kontoret. Han rycker och drar i flärparna på gummistövlarna. Ingenting lossnar. Jag ringer leverantören. Han säger att tanten är tokig och vill inte ta emot en reklammtion av stövlar som man låter barn TUGGA på. De har under alla år aldrig fått tillbaka ett par stövlar, som dessutom är gjorda i ett stycke. VEM låter barn äta på uteskor förresten? SKITäckligt.
Jag håller med och går ut till arga mamman.
Jag berättar väldigt lugnt att det ÄR lite konstigt att låta sina barn ha skor som leksaker. Jag menar, man vet ju inte vad de har gått i...försöker jag. Dessutom är gummistövlar gjorda av gummi vilket inte är bra för någon att slicka i sig.
VADÅ? HAR DU BARN ELLER? (hon höjer rösten igen)
Ja....4 stycken. (Och det är ju såå skönt med det antalet just nu.) Och jag har faktiskt aldrig...
DET GÅR JU SÅ SNABBT. Helt plötsligt står hon i hallen med skor i munnen!! DE SKA VÄL HÅLLA FÖR DET!
(Då kanske det är dags att du håller lite mer reda på henne om hon nu är benägen att stoppa allt i munnen!
Hur många fler butiker får besök. Expert? Kanske har hon ätit delar av TVkontrollen också?)
J
ag säger: Om du har kvittot kanske vi kan lösa det här på bästa sätt. Jag ler och ler. Tänker att hon är tossig och vill ha ut henne ur butiken.
NEJ JAG HAR INGET KVITTO och jag vill inte ha ett par nya livsfarliga stövlar. NEJ jag vill inte ha tillgodokvitto, för här kan man ju inte handla livsfarliga saker! tjuter hon.
(Jävla kärring, om du skriker i min butik igen så kastar jag ner de fina, rosa stövlarna i din stora trut!)
Här får du ett tillgodokvitto ler jag. Vi kanske ska hålla oss ifrån vissa saker.
Får jag rekommendera en fin sittkudde på 1 x 1 meter nästa gång? Fast det är klart...Den har ju faktiskt ett litet mjukt handtag på sidan...
