Det finns väl inget vi tjejer tycker är så härligt som när våra killar/män åker iväg på en resa med sina trevliga kompisar/arbetskamrater? Det unnar vi dem! Vi står gärna kvar med barn/disk/sömnlösa nätter och ingen sex.
Eiii! NOT!
Hur än gärna man än vill stå där på trappan med den vita lilla näsduken och vinka ett glatt och klämkäckt "adjö" så är det liksom nåt som tar emot. Nåt så himla ont-i-magen-larvigt som svartsjuka.
Det går knappt att säga eftersom det är typ förbjudet att känna nåt sånt. Men...
När Mannen berättade att han skulle med på den årliga skidresan till Sälen med sina 20 brandmän så gjorde jag inte flippflopps av glädje precis. Snarare svarade jag "vad kul" men tänkte så-fan-i-helvete-heller. Hans arbetskompisar är alla helt galna med alldeles för mycket testosteron i kropparna. Det bådar inte bra. Dem kommer att dra in min snälla, kära man i dåligheter (F'låt Backe)!
Jag ser bara en sak framför mig; After-ski - en hoper toksnygga och galna brudar som fått nys om att det är en massa brandmän där inne - och så den viktigaste ingridiensen för snedstegandet i världen- sprit!
Så glömde jag liksom bort att Mannen inte är en snedstegare. Och att han är nygift och alldeles kär - i mig!
Och sen har vi den andra sidan (som jag turligt nog har i mig) där man tänker att det är supermysigt att dra iväg med en massa folk man gillar och bara njuta av vintern (äntligen), skidåkning och att slippa ungar och nattpass. Bara hänga sig i en bar med en god öl efter mjölksyran i benen lagt sig...Vem tusan skulle tacka nej till det? Inte jag i alla fall!
Vi tjejer är på tok för dåliga på att lämna hemmet tillsammans - utan familjen. Jag vet betydligt fler killar som drar på fisketurer (nåja!), Alpenresor och Kickoffer. Skärpning tjejer!
Och TÄNK förresten om David skulle säga: Jag stannar väl hemma med dig då istället. Resten av livet.
HUALIGEN!
Så åk bara. Lämna mig med fyra stökiga barn och en galen hund. Inget problem här inte.
Jag står med den vita näsduken och är en glad fru!
Eiii! NOT!
Hur än gärna man än vill stå där på trappan med den vita lilla näsduken och vinka ett glatt och klämkäckt "adjö" så är det liksom nåt som tar emot. Nåt så himla ont-i-magen-larvigt som svartsjuka.
Det går knappt att säga eftersom det är typ förbjudet att känna nåt sånt. Men...
När Mannen berättade att han skulle med på den årliga skidresan till Sälen med sina 20 brandmän så gjorde jag inte flippflopps av glädje precis. Snarare svarade jag "vad kul" men tänkte så-fan-i-helvete-heller. Hans arbetskompisar är alla helt galna med alldeles för mycket testosteron i kropparna. Det bådar inte bra. Dem kommer att dra in min snälla, kära man i dåligheter (F'låt Backe)!
Jag ser bara en sak framför mig; After-ski - en hoper toksnygga och galna brudar som fått nys om att det är en massa brandmän där inne - och så den viktigaste ingridiensen för snedstegandet i världen- sprit!
Så glömde jag liksom bort att Mannen inte är en snedstegare. Och att han är nygift och alldeles kär - i mig!
Och sen har vi den andra sidan (som jag turligt nog har i mig) där man tänker att det är supermysigt att dra iväg med en massa folk man gillar och bara njuta av vintern (äntligen), skidåkning och att slippa ungar och nattpass. Bara hänga sig i en bar med en god öl efter mjölksyran i benen lagt sig...Vem tusan skulle tacka nej till det? Inte jag i alla fall!
Vi tjejer är på tok för dåliga på att lämna hemmet tillsammans - utan familjen. Jag vet betydligt fler killar som drar på fisketurer (nåja!), Alpenresor och Kickoffer. Skärpning tjejer!
Och TÄNK förresten om David skulle säga: Jag stannar väl hemma med dig då istället. Resten av livet.
HUALIGEN!
Så åk bara. Lämna mig med fyra stökiga barn och en galen hund. Inget problem här inte.
Jag står med den vita näsduken och är en glad fru!
