Jag måste efter påtryckningar, skriva om mina absurda åkommor. Det är nämligen så här att jag aldrig blir sjuk. Har helt enkelt inga sjukdomar. Men ÅKOMMOR det har jag haft min beskärda del.
Började redan när jag föddes:
Hål i hjärtat. Ventrikel septum defekt heter det tjusigt nog på latin.
Inget tjusigt med åkomman dock. Speciellt inte när jag satt i simhallen som liten 9-åring och grät för att det var så kallt. Blå om läpparna, naglarna och helt anfådd efter att ha simmat taskig bröstsim i 4 minuter.
När jag var sju år blev jag biten av vår schäferhund i ansiktet. Precis samma vecka hade mamma klippt min lugg TOKkort och snett ( INTE så modernt i Stockholm på 70-talet! ) så detta blev en riktig skitvecka för mig. Jag fick såklart infektion och låg på sjukhuset med äckligt var i ansiktet i flera dagar.
I vuxen ålder blev det inte bättre. Jag fick huxflux jävligt ont i en kindtand. Så ont att jag (faktiskt) trillade av cykeln en gång. Men det handlade förstås inte om en kindtand utan Trigeminus nevralgi! - Såklart!
Aldrig hört talas om innan. Men det gör förbaskat ont. Läste om det på nätet och det stod att de flesta med denna smärta till slut tar sitt liv. (!)
Men det var ingen fara för att den stora klicken av stackare som råkar ut för denna nerv-åkomma är "mycket äldre damer från Finland". .....Jo tjena!
Detta tog 8 månader att bli av med. Strax innan läkarna skulle gå in genom ett femkrona-stort hål i nacken på mig (HJÄLP!), så upphörde symptomen helt.
På RIX FM - där jag jobbade då, hade mina kolleger mycket roligt åt mig när jag fick mina 10 sekunders-anfall...
En gång för några år sedan bet jag mig i tungan när jag åt något. Det resulterade i en pytteliten utväxt längst fram på tungspetsen som jag bet i HELA tiden. Tungan är liksom milimeter-anpassad efter alla tänder man har i munnen. Så denna lilla hårda blåsliknande grej var liksom helt ond och sabb av mina framtänder som trots min försiktighet ALLTID bet ner på den. Hemskt! Till slut var jag tvungen att göra något åt saken. Eller inte jag då
- utan en läkare på 22, som satt och fnissade under hela det fåniga ingreppet. Spruta i tungspetsen och sen klipp med en sax bara! Hemskt det med!
Efter att ha haft en fasansfull graviditet med min dotter i magen (då jag fick bäckenbottensuppluckring och var tvungen att hoppa fram på kryckor) så upptäckte jag - nej, det var nog den petiga barnmorskan - en utbuktning precis vid min navel. Jag sa, den låter vi vara där, eftersom jag har navelfobi och hatar när folk (?) petar mig i naveln! Men nej då. Det var ju ett navelbråck och om man inte opererar bort kan det sluta med stomipåse! Och DET bestämde jag mig ganska snabbt för var ÄNNU värre än ett navel-pet.
Härom året sprang (Ok jag tog buss också) jag fram och tillbaka till jobbet varje dag i ett par snygga ballerinaskor. Helt plötsligt fick jag så himmelens ont i mina hälar. Ja, HÄLAR. Inte i fötterna.
Det handlade om något så idiotiskt som hälsporre. Hade jag heller aldrig hört namnet på, och det var ingenting jag ville bli förknippad med. Helt sjukt fult ord.
Drabbar mest överviktiga och sportande personer. Jaha!. Jag väger knappt 50 kg och har aldrig sportat annat än mina rusningar efter bussar.
Fula -DYRA - ilägg i skorna efter det.
Samma år fick jag en egendomlig knöl i armen. Cancer tänkte jag och rusade till läkaren. Slemsäck som blivit retad sa hon! Slemsäck! KAN det finnas ett äckligare ord?
Den har nu, som tur är, gått dit den ska vara och bekymrar mig inte mer.
Och annars mår jag toppen.
Började redan när jag föddes:
Hål i hjärtat. Ventrikel septum defekt heter det tjusigt nog på latin.
Inget tjusigt med åkomman dock. Speciellt inte när jag satt i simhallen som liten 9-åring och grät för att det var så kallt. Blå om läpparna, naglarna och helt anfådd efter att ha simmat taskig bröstsim i 4 minuter.
När jag var sju år blev jag biten av vår schäferhund i ansiktet. Precis samma vecka hade mamma klippt min lugg TOKkort och snett ( INTE så modernt i Stockholm på 70-talet! ) så detta blev en riktig skitvecka för mig. Jag fick såklart infektion och låg på sjukhuset med äckligt var i ansiktet i flera dagar.
I vuxen ålder blev det inte bättre. Jag fick huxflux jävligt ont i en kindtand. Så ont att jag (faktiskt) trillade av cykeln en gång. Men det handlade förstås inte om en kindtand utan Trigeminus nevralgi! - Såklart!
Aldrig hört talas om innan. Men det gör förbaskat ont. Läste om det på nätet och det stod att de flesta med denna smärta till slut tar sitt liv. (!)
Men det var ingen fara för att den stora klicken av stackare som råkar ut för denna nerv-åkomma är "mycket äldre damer från Finland". .....Jo tjena!
Detta tog 8 månader att bli av med. Strax innan läkarna skulle gå in genom ett femkrona-stort hål i nacken på mig (HJÄLP!), så upphörde symptomen helt.
På RIX FM - där jag jobbade då, hade mina kolleger mycket roligt åt mig när jag fick mina 10 sekunders-anfall...
En gång för några år sedan bet jag mig i tungan när jag åt något. Det resulterade i en pytteliten utväxt längst fram på tungspetsen som jag bet i HELA tiden. Tungan är liksom milimeter-anpassad efter alla tänder man har i munnen. Så denna lilla hårda blåsliknande grej var liksom helt ond och sabb av mina framtänder som trots min försiktighet ALLTID bet ner på den. Hemskt! Till slut var jag tvungen att göra något åt saken. Eller inte jag då
- utan en läkare på 22, som satt och fnissade under hela det fåniga ingreppet. Spruta i tungspetsen och sen klipp med en sax bara! Hemskt det med!
Efter att ha haft en fasansfull graviditet med min dotter i magen (då jag fick bäckenbottensuppluckring och var tvungen att hoppa fram på kryckor) så upptäckte jag - nej, det var nog den petiga barnmorskan - en utbuktning precis vid min navel. Jag sa, den låter vi vara där, eftersom jag har navelfobi och hatar när folk (?) petar mig i naveln! Men nej då. Det var ju ett navelbråck och om man inte opererar bort kan det sluta med stomipåse! Och DET bestämde jag mig ganska snabbt för var ÄNNU värre än ett navel-pet.
Härom året sprang (Ok jag tog buss också) jag fram och tillbaka till jobbet varje dag i ett par snygga ballerinaskor. Helt plötsligt fick jag så himmelens ont i mina hälar. Ja, HÄLAR. Inte i fötterna.
Det handlade om något så idiotiskt som hälsporre. Hade jag heller aldrig hört namnet på, och det var ingenting jag ville bli förknippad med. Helt sjukt fult ord.
Drabbar mest överviktiga och sportande personer. Jaha!. Jag väger knappt 50 kg och har aldrig sportat annat än mina rusningar efter bussar.
Fula -DYRA - ilägg i skorna efter det.
Samma år fick jag en egendomlig knöl i armen. Cancer tänkte jag och rusade till läkaren. Slemsäck som blivit retad sa hon! Slemsäck! KAN det finnas ett äckligare ord?
Den har nu, som tur är, gått dit den ska vara och bekymrar mig inte mer.
Och annars mår jag toppen.
