Firar jul hos mamma på landet. Finns det något bättre?
Mamma har koll på allt från de sjutusen olika tillbehören till julbordet till de ungefärliga klockslag vi kommer knäcka första nöten. Först gör vi si sen gör vi så, blir det bra? frågar mamma.
Och om det inte känns rätt byter vi plats på allt. Det är helt ok. Då knäcker vi nötter först och äter oss två kilo tyngre senare.
Min bonuspappa (barnens morfar) har med långa stegar och stort besvär satt upp belysning i flera granar runt huset. Speciellt den superhöga granen precis vid hönshuset är bedårande och vi undrar alltid hur mycket han svor under sitt slit.
Alla är så glada och avslappnade. I vår familj är det en del ungar som saknas i år. Men istället är ju Biff med. Vår lilla, snabba, hoppiga Jack Russel. Han kör "kom igen katten- det svänger ju" med herren i huset.
Hos mina föräldrar bor nämligen, förutom de själva, även en 60 kilos Rottweiler som lystrar till namnet Benson.
Ja, eller inte längre förresten. Han har nämligen kommit en bit in på sin pension (13:e året) och hör inte så väldans bra numer.
Häromdagen var mamma ute med honom. Han lufsade iväg en bit över tomten.
Mamma såg inte vart (mörkt ute - mörk hund), så hon ropade på honom men såklart utan resultat. Mamma hinner bli lite orolig och lite irriterad. (Inge bra om Benson smiter iväg till sommarstugeområdet, folk blir så rädda för honom att de sliter ur barnen ur vagnarna så han inte ska kunna äta upp dem...)
Efter en stund är det ingen som kan undgå att se honom. Inte min mamma heller. Han har nämligen trasslat in sig i morfars fina ljusslingor som ska sitta upp i den höga granen. Han kommer utspringande från granen i lugn trav med slingorna i ett fladdrande, vackert ljusspel efter sig.
Mamma skriker. Och Benson har ju som sagt, lite svårt att höra...
Alla såna händelser blir ju alltid roligast efteråt.
Inte alls lika kul när man får loss alla sladdar från jyckens ben och med tunga steg måste upp och knacka på morfars axel.
Mamma har koll på allt från de sjutusen olika tillbehören till julbordet till de ungefärliga klockslag vi kommer knäcka första nöten. Först gör vi si sen gör vi så, blir det bra? frågar mamma.
Och om det inte känns rätt byter vi plats på allt. Det är helt ok. Då knäcker vi nötter först och äter oss två kilo tyngre senare.
Min bonuspappa (barnens morfar) har med långa stegar och stort besvär satt upp belysning i flera granar runt huset. Speciellt den superhöga granen precis vid hönshuset är bedårande och vi undrar alltid hur mycket han svor under sitt slit.
Alla är så glada och avslappnade. I vår familj är det en del ungar som saknas i år. Men istället är ju Biff med. Vår lilla, snabba, hoppiga Jack Russel. Han kör "kom igen katten- det svänger ju" med herren i huset.
Hos mina föräldrar bor nämligen, förutom de själva, även en 60 kilos Rottweiler som lystrar till namnet Benson.
Ja, eller inte längre förresten. Han har nämligen kommit en bit in på sin pension (13:e året) och hör inte så väldans bra numer.
Häromdagen var mamma ute med honom. Han lufsade iväg en bit över tomten.
Mamma såg inte vart (mörkt ute - mörk hund), så hon ropade på honom men såklart utan resultat. Mamma hinner bli lite orolig och lite irriterad. (Inge bra om Benson smiter iväg till sommarstugeområdet, folk blir så rädda för honom att de sliter ur barnen ur vagnarna så han inte ska kunna äta upp dem...)
Efter en stund är det ingen som kan undgå att se honom. Inte min mamma heller. Han har nämligen trasslat in sig i morfars fina ljusslingor som ska sitta upp i den höga granen. Han kommer utspringande från granen i lugn trav med slingorna i ett fladdrande, vackert ljusspel efter sig.
Mamma skriker. Och Benson har ju som sagt, lite svårt att höra...
Alla såna händelser blir ju alltid roligast efteråt.
Inte alls lika kul när man får loss alla sladdar från jyckens ben och med tunga steg måste upp och knacka på morfars axel.
