Sitter och diskuterar hurvida ADHD faktiskt trappas ner med åldern. Att bokstäverna är som bråkigast i ung ålder, innan folk fattar hur man ska hantera, och efter en utjämning runt medelåldern, helt enkelt förvinner när käppen kommer fram.
Kan det vara så?
För jag har varit på ett antal ålderdomshem. Har du? Det är inte direkt partystämning och avsknaden av folk som vill hitta på spontana saker är förvinnande liten. Det sitts lugnt, ofta med munnar öppna och petas i en kopp kaffe (med en helsikes massa socker i) eller sovs rakt uppochner.
Så är det överstökat då? Bokstäverna.
 
Min kompis har en annan teori om det här. 
Hon tänker att förr, innan det blev hysterisk med ADHD diagnoser, fanns lika många "stökiga" killar och tjejer som idag, men som aldrig fick nån hjälp (diagnos). Därmed ansågs dom vara tillräckligt jobbiga för att samhället skulle vända dom ryggen. Dom, i sin tur, klev fullt in i sin roll med utanförskap och socialt svåra utmaningar som följd.
Så det är dom, enligt min väns teori, som vi idag ser sittandes (fulla/påverkade) på parkbänkar och som tar in på härbärgen på nätterna.
Alltså finns dom inte inom samhällets ramar för hur äldre ska bo och skötas. 
Ingen aning hurvida det är rätt men någon poäng finns det ju.
 
Så jag hoppas härmed att min generation har tagit detta med olikheter till den nivå det ska vara på och att det på min ålders höst finns några roliga rackare, med lite myror i brallan och lite upptåg i sikte, på stället jag bor.
 
Annars somnar vi ju bara. Med öppna munnar och allt. Inte kul.
 
 
ADHD, pensionärer,