Jag har haft samma cykel alltid. Jämt.
Det är min mormors gamla Crescent som hon köpte medans hennes ben ännu tillät cykling (nån gång runt 50-talet) Kostade 78 kr!
På den lärde jag mig att cykla.
Precis som Lotta på Bråkmakargatan var det. Jag var alldeles för liten och cykeln alldeles för stor. Jag nådde inte att sitta men cykla gjorde jag. Och susa nerför backarna (nåja lite neråtfart fick man även i Österbymo) gjorde jag. Sen dog mormor och cykeln kom att flytta ända till Stockholm. Vem körde upp den ända från Småland? Kommer inte alls ihåg. Men glad har jag varit sedan dess.
Skyndade mig att måla om den i en ful cerise nyans eftersom gamla tantcyklar, på 80-talet i Stockholm var det mest stöldbegärliga man kunde bli av med.
Den flyttade sen med mig från Gröndal vidare till Bergshamra och ut ända ut till Bromma.
När Hans var pytteliten och skulle åka med i barnstol därbak, lät jag sätta dit växlar och en handbroms.
Det var en massa krångel med hjulbyten och vajrar. Men sen kunde jag också komma upp -i alla fall för halva backar.
(Dessutom tryggt att veta att man kan stanna ifall kedjan inte vill ligga kvar.)
Nu har min svärfar köpt en alldeles ny cykel till mig. Med skimrande lack och två tusen växlar. Helt nyfödd.
Både svärfar och David tänkte att den gamla Crescenten har gjort sitt. (När vi var ute på cykeltur med hela familjen sist, så slutade det med att Mannen fick köra hem min 2-tons-cykel med Greta därbak medans jag flöt fram över kullarna på hans mountainbike...)
Och nu försöker jag att tänka att alla faktiskt sitter framåtlutande med häcken upp och fixar med alla växlar medans dom cyklar. INGEN sitter som Hedvig - rakt upp - och småsjunger längre.
Jag flyger fram på min nya fina, superlätta cykel. Jag har 21 växlar (!) som jag inte vet skillnaden på.
Det är bara två saker som är lite jobbiga. Det ena är att man måste trampa när man ska växla. Det betyder att om man har haft en låg växel för att komma upp för en backe- och sen ska ner -Då måste man trampa som en dåre för att få in en skön nerförsbackeväxel.
Och sen är det lite jobbigt att se Crescenten i garaget varje gång jag tar ut den "nya fina".
Känner mig som en svikare.
Och Mannen säger att den inte behöver bo allför länge i garaget...Hjälp. Vad kan man ha en gammal, stor, tung, fin damcykel till?
Det är min mormors gamla Crescent som hon köpte medans hennes ben ännu tillät cykling (nån gång runt 50-talet) Kostade 78 kr!
På den lärde jag mig att cykla.
Precis som Lotta på Bråkmakargatan var det. Jag var alldeles för liten och cykeln alldeles för stor. Jag nådde inte att sitta men cykla gjorde jag. Och susa nerför backarna (nåja lite neråtfart fick man även i Österbymo) gjorde jag. Sen dog mormor och cykeln kom att flytta ända till Stockholm. Vem körde upp den ända från Småland? Kommer inte alls ihåg. Men glad har jag varit sedan dess.
Skyndade mig att måla om den i en ful cerise nyans eftersom gamla tantcyklar, på 80-talet i Stockholm var det mest stöldbegärliga man kunde bli av med.
Den flyttade sen med mig från Gröndal vidare till Bergshamra och ut ända ut till Bromma.
När Hans var pytteliten och skulle åka med i barnstol därbak, lät jag sätta dit växlar och en handbroms.
Det var en massa krångel med hjulbyten och vajrar. Men sen kunde jag också komma upp -i alla fall för halva backar.
(Dessutom tryggt att veta att man kan stanna ifall kedjan inte vill ligga kvar.)
Nu har min svärfar köpt en alldeles ny cykel till mig. Med skimrande lack och två tusen växlar. Helt nyfödd.
Både svärfar och David tänkte att den gamla Crescenten har gjort sitt. (När vi var ute på cykeltur med hela familjen sist, så slutade det med att Mannen fick köra hem min 2-tons-cykel med Greta därbak medans jag flöt fram över kullarna på hans mountainbike...)
Och nu försöker jag att tänka att alla faktiskt sitter framåtlutande med häcken upp och fixar med alla växlar medans dom cyklar. INGEN sitter som Hedvig - rakt upp - och småsjunger längre.
Jag flyger fram på min nya fina, superlätta cykel. Jag har 21 växlar (!) som jag inte vet skillnaden på.
Det är bara två saker som är lite jobbiga. Det ena är att man måste trampa när man ska växla. Det betyder att om man har haft en låg växel för att komma upp för en backe- och sen ska ner -Då måste man trampa som en dåre för att få in en skön nerförsbackeväxel.
Och sen är det lite jobbigt att se Crescenten i garaget varje gång jag tar ut den "nya fina".
Känner mig som en svikare.
Och Mannen säger att den inte behöver bo allför länge i garaget...Hjälp. Vad kan man ha en gammal, stor, tung, fin damcykel till?
