Nu börjar det kännas pyttelite jobbigt. Och stressigt.
Jag älskar verkligen när det händer saker och när man får JOBBA. Massor med möten och fyrkantiga socialtanter blandat med BUP-besök och utredningar. Abslout. Släng in några föräldrarmöten och lite verandabyggen.
Allt funkar samtidigt och jag mår finfint.
Men nu behöver jag hitta stop-knappen eller...HUR klonar jag mig själv?
Min son drog nämligen på sig ett VIRUS-FROM-HELL tillsammans med sina streptokocker och sin feber förra veckan.
Jag blev förvånad när han blev inskickad till Akuten, istället för en medicinkur från Vårdcentralen med sig hem till sängen.
Och när de ville lägga in honom blev jag både orolig och lite "vafan-händer". På med slangar och dropp. Blodprov och tester. Ungen va verkligen sjuk. På riktigt.
Ungefär samtidigt har jag tre jourbarn som alla behöver något. Tandläkartid, nya gummistövlar, umgänge, upphämtning, lämning, dagisfika, möten och annat smått och gott.
Problemet är ju att sonen (på sjukhuset) inte fyllt 18 år. Det innebär att han behöver en vårdnadshavare vid sin sida. Hela tiden. Såklart.
Jag och pappan trixar med våra andra barn, våra respektive och våra liv för att flaxa omkring omlott på avdelningen för sjuka barn.
Och vi märker ganska snart att man MÅSTE flaxa omkring, låta högt och kämpa för sonen HELA tiden.
Ett ex:
Doktorer inkl sköterskor och nåt biträde går ROND runt 10.00
"Hej hej" Vi märker att du inte svarar på medicinen vi gett i natt så vi tänkte sätta in bluttan blattan istället och sen ta lite nytt prov och eventuellt testa med blablabla."
"Jaha. ok", svarar sonen likgiltigt. (Som ju är urtypen av tonåring med lite lagom seg hjärna, utöver sjukdom)
Sen tar det det två timmar! Händer INGENTING.
Jag ut från rummet, letar upp någon i vit rock.
"Hej du, jag undrar lite över det som rum06 skulle ha..."
Svar: "Har han inte fått det än?" Oj, då kommer någon snart"...
PRECIS.
Man måste vara frisk för att vara sjuk, va det nån smarting som sa. Alternativt kan man ha en mamma med liten släng av "Nu, nu eller NU" diagnosen.
Allt tar SÅN tid. Får SPUNK!
Nu har jag märkt att personalen liksom försvinner iväg när jag anländer till sjukhuset på morgnarna. Jag tycker mig se en hel hop vitrockar men när jag kommer längre fram är de puts väck.
Ger mig tusan på att jag är jobbig. Fast skönt nog bryr jag mig inte utan ska från och med i morgon leta upp dom direkt. I köket, bakom amningsmaskinen, i skrubbar...
Fråga direkt: "VAD HÄNDER i rum 06?
Det här måste vi lösa nu. Jag har nämligen ett liv utanför sjukhuset. Mammor ringer, mormorar ringer, socialtjänst ringer, förskolor stänger tidigt (såklart!), dottern behöver matsäck i morgon (nemen vad trevligt), jourbarns telefon går sönder, och nu är jag här och tänker fixa min son. HUR GÖR VI?
Heja heja!
sjukhusvistelse,
2 kommentarer
Sussie
28 Apr 2016 09:08
Världens bästa nu,nu eller Nu morsa.
Hejja Dig Alex <3
Eli
29 Apr 2016 09:19
STOR kram till dig bästa Alex!
Ring när du vill.
Kommentera