I fredags flyttade Biff till en pensionerad dam på Ekerö.
Vi bestämde för ett par veckor sedan, att ett liv i en lägenhet 5 tr upp mitt i ett Centrum inte är idealiskt för Biff.
Inte ens ok faktiskt. Biff är livrädd för hissar. Skulle vara rena plågeriet att få in honom där varje gång man ska ut med honom.
Men det var såklart fler anledningar att låta vår lilla älskling flytta så långt ifrån oss.
Det svåra har inte varit att komma till det beslutet. Det svåra är att berätta för alla vi (och Biff) känner.
Det ÄR ju en sån skamlig sak det där. Att skaffa en hund och sen inte kunna "slutföra uppdraget" och istället omplacera eller ännu värre...
Så man står där med grannen/vännen/svärfar och stakar fram en massa orsaker och ursäkter. Många försöker inte ens förstå utan kommer med lösningar. SOM OM VI INTE TÄNKT. Som om vi bara larvat fram detta under en eftermiddagsfika.
Fan vad vi kämpat med våra känslor, all fakta och rätt mot Biff fram och tillbaka!
(Att lämna honom och sen åka i väg med bilen var helt åt helvete tufft. Både jag och Greta grät från Tappström ända till Bromma. Där kunde vi börja prata lite igen.)

Nu har jag kommit fram till att det måste ses som ett förhållande.
Vi har haft ett med Biff i 1,5 år nu. Det har varit kärleksfyllt, roligt och givande. Men nu ska han få andra som bryr sig, kramas, bryr sig om och springer med honom i skogen.
De flesta månniskor jag känner har testat kärlek, boende och kramar med lite olika människor under livets gång.
Få har träffat en vid livets början och sen inte bytt mot annan, minst lika bra eller bättre efter ett tag.
Biff var kanske tom lite trött på oss... Kunde nog tänka sig att helt plötsligt få ett nytt förhållande fyllt med sängsovande, heltäckningsmatta och leverpastej i små fina bitar.
Det är vad jag tror i alla fall.

1 kommentarer

Louise

03 May 2009 20:44

Starkt av er att vara oegoistiska!!!!!!!

Hund som är van vid trädgård, mår inte bra i hus. Är han dessutom hissrädd...saken är biff ;-)



Kommentera

Publiceras ej