Jag ska inte ljuga och säga att vår semester var en tio-poängare för det var den inte. Men nästan. En sjua..kanske...eller en åtta.
Under två veckor seglade två (!) små moln förbi. Det blev jättemärkligt och alla ställde sig upp och undrade var det var som skuggade dem. Aha! Moln - dem kommer vi ihåg!
Vi spelade minigolf utan att jag blev sur när jag behövde slå mer än fyra gånger på en bana. (Ok lite sur blev jag men alla fem resterande familjemedlemmar stirrade ut mig , så jag fick skärpa till mig redan vid nästa bana).
Vi red ut i öknen på tre kameler som SPRANG med oss på ryggen. Även om jag var säker på att småbarnen (och jag själv) skulle åka av, var det asballt!
Det som drar ner betyget var:
Bråk mellan alla härliga ungar vi hade med oss.
Varje dag var det tjafs om något. Jag & Mannen fick medla hela tiden, så vi skulle klara nivån av happy medium.
Ex. Annika råkar studsa iväg en boll fel när barnen kastade "gris". Hans: Men åh!!! Pucko! Kan du inte ens kasta ordentligt??? Det där gills inte! Sen sular han iväg en värsting boll förbi Annika i 700 km/timmen. Liksom för att visa hur jäkla skitdåligt det är när man inte fångar bollen. Bollen far iväg och rammar en ryss i nacken och vi får storstryk allihop.
Nej, såklart inte- MEN det kunde ha hänt och det säger vi typ 100 ggr till barnen.
Suck!
Alla försäljare (när man för en gång skull vill handla något och gick IN i en affär):
Att ens beträda en försäljares mark i hans affär är lika med sålda varor. Tror han. Det stinker rök i alla butiker och det ska drickas te. Deras Egyptiska Hibiskusblomme-te som smakar utspädd fruktsaft med gräs i-fast varm.
Man kan inte ta en produkt och sen ställa tillbaka på hyllan för då undrar han genast vad som är fel på den. Vi har med oss fyra ungar med åtta små nyfikna armar. Vi får avfärda hit och dit. But, my friend, your son want this. Why you are so angry?" You are my friend! osv.
Hans tror stenhårt på att en av försäljarna är hans bästa vän och han går ner till hans affär varje dag för att öva sin (och säkert hans) knaggliga engelska och känna samhörighet. Han ger Hans ett fint armband. Och väntar. -Väntar på att grabbens föräldrar ska komma dit, träffa den snälle mannen som ger bort armband och sen lätta på plånkan.
När vi fått armband och blåa stenar i ytterligare tio butiker tror jag Hans fatttar knepet lite ialla fall. (Fast ändå är han bara nio år och ändå gråter han över sin kompis när vi reser...Hm)
Family disco på Shisha Bar:
Varenda kväll klockan 20.15 sätter dem igång. Tyskarna har fattat att ungar vill dansa. Har döpt det till familjedisco - varför är det ingen som fattar eftersom det varesig finns blinkande lampor eller discomusik. Istället är det en utomhusscen där det utspelas tysk (och såklart lite Rysk) folkdans alá svensk midsommar. Fast utan "små grodorna" då.
En stor ring av små ivriga tyska och ryska (och så en tre-åring från Sverige) barn och några galna vuxna hoppar omkring till Badingo-sånger. Det ser ut som rena aerobicsklasserna ibland. Men huvudnumret är ändå "fågeldansen" från -87. (Greta kan varenda rörelse efter fyra pustande kvällar).
Första dagarna är det lite lustigt och vi skrattar och tycker det är sött att Greta vill vara med däruppe.
Men i mitten av semestern suckar de andra barnen högt när hon vill gå och dansa (Förövrigt den ENDA underhållningen som fanns på kvällarna). Tommy är värst plågad naturligtvis, med sina elva stolta år, så han håller på att dö inuti när de andra två syskonen en dag kliver upp på scen dom med. Så ok, lite charmig med alla ryska fraser och konstiga danser på våra barn, men ändå så otroligt makalöst trist efter två veckor.
Och vi går alla och nynnan; Araafi araafi, bullibullibullibulli ramsamsam. Hopplöst.
Våra magar:
Ingen av våra små änglar klarade de Egyptiska stenhårda (?) och tuffa bakterierna. De kröp obarmhärtigt ner i deras (Och sen också min & Mannens) magar och såg till att ingen mat passerade utan kramper och rusningar i ilfart till toaletter.
Vi var toknojiga med alkogel och hällde säkert två liter över allas händer under veckorna. Inget barn fick hantera pengar (därav all-inclusive bland annat) och vi lät bli att pracka på dem sallad. Men pyttsan. Den elaka bakterien hittade alla. Skit för den!
Konstateranden:
Annika sa en dag vid poolen: Det här måste vara det landet som har mest killar i hela världen.
Just. På hela två veckor såg vi inte ett enda Egyptisk barn och bara en enda Egyptisk kvinna. (Hon som bakade pitabröd vid en husvägg på väg till stranden.)
När Greta hade varit på toan första gången det var en bakterie där inne: Springer ut till Mannen på restaurangen.
Vet ni, jag har bajsat och det var precis som köttfärssås! Tokigt va?
När araberna fattade att alla barnen vi kom dragandes med var våra så sa de flesta till Mannen: Ah, big strong man! och gjorde tummen upp. (!! Som om han skulle gjort jobbet liksom!!)
Utom en arab, som sa "Four children? But why?"
Ja, det skulle man kunna undra.
Asalam salam.
Under två veckor seglade två (!) små moln förbi. Det blev jättemärkligt och alla ställde sig upp och undrade var det var som skuggade dem. Aha! Moln - dem kommer vi ihåg!
Vi spelade minigolf utan att jag blev sur när jag behövde slå mer än fyra gånger på en bana. (Ok lite sur blev jag men alla fem resterande familjemedlemmar stirrade ut mig , så jag fick skärpa till mig redan vid nästa bana).
Vi red ut i öknen på tre kameler som SPRANG med oss på ryggen. Även om jag var säker på att småbarnen (och jag själv) skulle åka av, var det asballt!
Det som drar ner betyget var:
Bråk mellan alla härliga ungar vi hade med oss.
Varje dag var det tjafs om något. Jag & Mannen fick medla hela tiden, så vi skulle klara nivån av happy medium.
Ex. Annika råkar studsa iväg en boll fel när barnen kastade "gris". Hans: Men åh!!! Pucko! Kan du inte ens kasta ordentligt??? Det där gills inte! Sen sular han iväg en värsting boll förbi Annika i 700 km/timmen. Liksom för att visa hur jäkla skitdåligt det är när man inte fångar bollen. Bollen far iväg och rammar en ryss i nacken och vi får storstryk allihop.
Nej, såklart inte- MEN det kunde ha hänt och det säger vi typ 100 ggr till barnen.
Suck!
Alla försäljare (när man för en gång skull vill handla något och gick IN i en affär):
Att ens beträda en försäljares mark i hans affär är lika med sålda varor. Tror han. Det stinker rök i alla butiker och det ska drickas te. Deras Egyptiska Hibiskusblomme-te som smakar utspädd fruktsaft med gräs i-fast varm.
Man kan inte ta en produkt och sen ställa tillbaka på hyllan för då undrar han genast vad som är fel på den. Vi har med oss fyra ungar med åtta små nyfikna armar. Vi får avfärda hit och dit. But, my friend, your son want this. Why you are so angry?" You are my friend! osv.
Hans tror stenhårt på att en av försäljarna är hans bästa vän och han går ner till hans affär varje dag för att öva sin (och säkert hans) knaggliga engelska och känna samhörighet. Han ger Hans ett fint armband. Och väntar. -Väntar på att grabbens föräldrar ska komma dit, träffa den snälle mannen som ger bort armband och sen lätta på plånkan.
När vi fått armband och blåa stenar i ytterligare tio butiker tror jag Hans fatttar knepet lite ialla fall. (Fast ändå är han bara nio år och ändå gråter han över sin kompis när vi reser...Hm)
Family disco på Shisha Bar:
Varenda kväll klockan 20.15 sätter dem igång. Tyskarna har fattat att ungar vill dansa. Har döpt det till familjedisco - varför är det ingen som fattar eftersom det varesig finns blinkande lampor eller discomusik. Istället är det en utomhusscen där det utspelas tysk (och såklart lite Rysk) folkdans alá svensk midsommar. Fast utan "små grodorna" då.
En stor ring av små ivriga tyska och ryska (och så en tre-åring från Sverige) barn och några galna vuxna hoppar omkring till Badingo-sånger. Det ser ut som rena aerobicsklasserna ibland. Men huvudnumret är ändå "fågeldansen" från -87. (Greta kan varenda rörelse efter fyra pustande kvällar).
Första dagarna är det lite lustigt och vi skrattar och tycker det är sött att Greta vill vara med däruppe.
Men i mitten av semestern suckar de andra barnen högt när hon vill gå och dansa (Förövrigt den ENDA underhållningen som fanns på kvällarna). Tommy är värst plågad naturligtvis, med sina elva stolta år, så han håller på att dö inuti när de andra två syskonen en dag kliver upp på scen dom med. Så ok, lite charmig med alla ryska fraser och konstiga danser på våra barn, men ändå så otroligt makalöst trist efter två veckor.
Och vi går alla och nynnan; Araafi araafi, bullibullibullibulli ramsamsam. Hopplöst.
Våra magar:
Ingen av våra små änglar klarade de Egyptiska stenhårda (?) och tuffa bakterierna. De kröp obarmhärtigt ner i deras (Och sen också min & Mannens) magar och såg till att ingen mat passerade utan kramper och rusningar i ilfart till toaletter.
Vi var toknojiga med alkogel och hällde säkert två liter över allas händer under veckorna. Inget barn fick hantera pengar (därav all-inclusive bland annat) och vi lät bli att pracka på dem sallad. Men pyttsan. Den elaka bakterien hittade alla. Skit för den!
Konstateranden:
Annika sa en dag vid poolen: Det här måste vara det landet som har mest killar i hela världen.
Just. På hela två veckor såg vi inte ett enda Egyptisk barn och bara en enda Egyptisk kvinna. (Hon som bakade pitabröd vid en husvägg på väg till stranden.)
När Greta hade varit på toan första gången det var en bakterie där inne: Springer ut till Mannen på restaurangen.
Vet ni, jag har bajsat och det var precis som köttfärssås! Tokigt va?
När araberna fattade att alla barnen vi kom dragandes med var våra så sa de flesta till Mannen: Ah, big strong man! och gjorde tummen upp. (!! Som om han skulle gjort jobbet liksom!!)
Utom en arab, som sa "Four children? But why?"
Ja, det skulle man kunna undra.
Asalam salam.
Kommentera